Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Konststöld: Varför stjäla det osäljbara?

Stulen berömd konst är mycket svår att sälja. Ett bevis för det är att Nationalmuseums stulna Rembrandt nu åter är hemma på museet.

Ändå stjäls konst i stor omfattning.
Elvis smycken. Geronimos fjäderskrud. Stradivarius-violiner. Eller klassiska mästerverk för mångmiljonbelopp. Alla är de exempel på stulna konstföremål som Interpol, Scotland Yard, FBI och övrig polis runt om i världen jagar. Allt som oftast med stor framgång, även om utredningarna många gånger tar lång tid.
Det tog exempelvis nästan fem år innan Nationalmuseum fick tillbaka de tre tavlor av Rembrandt och Renoir som under hot av automatvapen rånades från Nationalmuseum den 22 december 2000. Polisorganisationer från tre länder gjorde genom sinnrika fällor framgången möjlig.
Därmed stod det runt dussinet kriminella som engagerat sig i rånet utan finansiell kompensation. Ett för skrået inte ovanligt öde. Så varför genomföra dessa avancerade och riskfyllda operationer?
Enligt Thord Modin, chef för analysroteln vid Rikskriminalpolisen, är det helt enkelt inte alltid konsttjuvarna tänker så långt.

- De vet att verken är oerhört värdefulla. Säger någon att tavlan är värd 300 miljoner, så ser de 300 miljoner. Men det är oerhört svårt att hitta en samlare som betalar för en tavla som ingen får se, vilket de borde börja inse, säger Modin.
Rykten om rika oljeshejker villiga att betala för att i ensamt majestät njuta av ett stulet favoritverk avfärdar han som skrönor. Men marknaden har varit större.

Tidigare kunde försäkringsbolag betala tjuvar för att få tillbaka stulen konst och på så sätt komma undan billigare än om tavlorna hade försvunnit för alltid. Konsten användes i utpressningssyfte, exempelvis genom att tjuvarna hotade förstöra den, säger Modin.
Rånarna på Nationalmuseum försökte få betalt genom att sälja tillbaka bytet till museet. De begärde 30 miljoner kronor, utan framgång.

- Policyn i dag är att inte köpa tillbaka, eftersom man då stimulerar en marknad som inte är önskvärd, säger Modin.
Statliga svenska museer saknar exempelvis helt och hållet försäkring för konst som ställs ut.

- Men det förekommer ibland att den undre världen tar kontakt för att få loss lite pengar, säger Nationalmuseums chef Solfrid Söderlind.
Det är just i de ögonblicken som konsttjuvarna begår sina största misstag, ett öde de delar med kidnappare.

- De är inte de smartaste brotten eftersom man hela tiden måste exponera sig som gärningsman. För att få pengar måste de träffa folk, söka kontakt, lämna över och ta emot saker, säger Thord Modin.
- Och i kretsarna av potentiella köpare finns personer som kan förse polisen med information, det ska man ha klart för sig, säger han.
Men alla konststölder är sannolikt inte misslyckade. En rad berömda tavlor som har stulits i Sverige har förblivit på drift, bland dem flera av Anders Zorn stulna från Thielska galleriet 2000, en Georges Braque som försvann i en kupp mot Moderna museet 1993, och en Henri Matisse stulen från Statens konstmuseum 1987.
Även om alla försvunna tavlor inte behöver ha sålts vidare - tjuven kan ju ha gömt dem och sedan gått och dött - så lyckas det förstås då och då.

- Det finns ju olika typer av konsthandel. Det bygger det här på, annars skulle konsttjuvarna överhuvudtaget inte ha någon anledning att ägna sig åt det här, säger Solfrid Söderlind.
Ett alternativ till försäljning för de kriminella är också att använda konstföremålen som säkerhet vid andra större narkotika- och vapenaffärer, enligt kriminalutredare som TT talat med.
Däremot anses det lättare att sälja mindre kända konstföremål. Det är till exempel populärt att stjäla kyrksilver i Sverige.

- Men även det blir svårare i vår tid, med internet och andra metoder att hålla koll på det som är stulet, säger Söderlind.
Att få tillbaka Rembrandtmålningen fick henne att känna sig "som en fotbollsspelare som gjort mål i landslaget" säger hon, samtidigt som hon tvingas överväga allt hårdare säkerhetsåtgärder.

- Internationellt höjs ribban. Det kommer att vidtas ytterligare åtgärder, men då närmar vi oss taket för vad folk står ut med, typ flygplatser.
Karl Vicktor Olsson/TT
Gå till toppen