Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Scen

Macbeth

Ikväll gästspelar commediaclownerna från Varberg, numera kallade 123 Schtunk, på Helsingborgs stadsteater. Björn Gunnarsson har följt det halländska commediaprojektet från dess början.

Erövrandet av masken, sa Georgio Strehler, erbjuder svårigheter på grund av avsaknaden av en levande tradition. Det saknas en "andlig" vana. Om Strehler, ledare för Piccolo Teatro i Milano och därmed både arvtagare till och förnyare av det italienska maskskådespelet, commedia dell'arte, upplevde sådana svårigheter därför att teaterhistoriens linjer var brutna, hur ska det då inte vara för Lasse Beischer och hans clownnäsor i Varberg? Visserligen finns det inspiration och kunskaper från Beischers läromästare Mario Gonzalez, och därmed en direktkontakt med medelhavskulturens disciplinerade och regelstyrda fars- och gycklartraditioner. Men ändå måste allting göras nytt, vilket också gjordes när Teater Halland, inspirerade av Dario Fo, slog in på sin commediarepertoar i och med Hamlet, om vi hinner, som fortfarande framstår som en enastående landvinning.

Strehler ville kombinera commedians karnevaliska gyckel kring alla samhälleliga och estetiska hierarkier med Brechts förfrämligandeeffekter, för att på så sätt bryta upp illusionsteaterns, Stanislavskijtraditionens, anspråk på naturalistisk verklighetsavbildning. Han ville med andra ord påminna om att även om teatern kan erinra om verkligheten, så är den ändå blott ett skådespel och en skenbild; en fetisch, en artefakt, något för publiken att kritiskt ta ställning till i stället för att förföras av. Genom att med masken skymma åskådarens identifierande blick på skådespelarens ansikte SOM OM skådespelaren vore rollfiguren, blir det psykologiserande teatermaskineriet synligt.

För Beischer och kompani har den realistiska sanningsvinsten snarast varit, att publikimprovisationerna har brutit ner den fjärde väggen, tagit bort illusionsteaterns tittskåpseffekt och samtidigt plockat ner den europeiska teaterhistoriens stora klassiker på jorden. Hamlet är inte så gravallvarlig och högtidlig när allt kommer omkring, det går att skratta sig fördärvad åt den vankelmodige prinsen. Svårare är det med Macbeth: den skotska kungakrönikans blodiga massmord är helt enkelt för tragiska, det går inte att garva när Macduffs oskyldiga barn blir dräpta. Alltså måste vi återvända till Strehler: när man inte har en levande tradition att falla tillbaka på, måste man uppfinna traditionen själv, och då är risken stor att man till slut bara faller tillbaka på att upprepa sig själv. Man larmar och gör sig till, för att citera Shakespeare.

Beischer och hans trupp löser detta med roliga metakommentarer om teatersituationen, om rollinstudering och ensemblekonflikter, och detta är antagligen orsaken till att commediaclownerna från Varberg, numera frigrupp under namnet 123 Schtunk, har blivit en teaterfolkets teater. Tiljornas människor ser framför allt sig själva, yrkessituationens hela vankelmod, prövningar och komplexitet, speglade i de nasala clownrösterna och de fysiska överdrifterna av alla gester. Men det finns ytterligare aspekter på commediaexperimentet. Eftersom Macbeth helt enkelt inte går att skoja till alltför mycket, commediatekniken räcker inte riktigt till, blir detta en Macbeth (över)spelad av galningar och hysterikor, vilket sannerligen inte är någon dum gestaltningsform. Den ryske teatermannen Vsevolod Mejerhold, lärjunge till och opponent mot Stanislavskij, ville också använda commedian som motvikt mot naturalismens metodtyranni och illusoriska sanningsanspråk. Men där Brecht och Strehler såg det metatekniska illusionsbrytandet som ett sätt att uppenbara nya sanningar, såg Mejerhold och hans lärjungar groteskens och karikatyrens möjligheter till våldsamt överdriven verklighetsspegling: en förlängning av commedians produktivt motsägelsefulla kombination av stående karaktärer och hysteriskt improviserande.

I 123 Schtunks Macbeth är det Mejerholdlinjen som segrar. Så har det egentligen varit i alla de halländska commediauppsättningarna efter Hamlet: var och en har varit "något annat" än commedia. Detta kan förstås betraktas som konstnärligt produktivt. Men det kan också vara ett tecken på en hotande sterilitet, inbyggd i konceptet. När man spelade Brechts Svejk i andra världskriget blev det mest vanlig Brechtteater och inget annat, trots commediaansatserna. När man spelade Molières Don Juan blev det commedia -- betecknande nog med masker -- i de partier som ÄR commedia redan i förlagan (medan improvisationerna och tilläggen blev pannkaka). När man gör Macbeth blir det grotesk. Min gissning är att räddningen för hela commediasatsningen, räddningen undan det traditionslöshetens upprepningstvång som Strehler talade om, ligger i Etienne Champions underbara masker. I Macbeth är det häxorna på heden som bär mask, och scenerna med "systrarna" blir helt annorlunda och avvikande från det övriga spelet. Masken lever ett eget liv, den tvingar skådespelaren att gestikulera och göra effekter enbart med mun och tal, den tillåter inget utrymme för billiga tricks med kalsongerna och andra publikfriande utvägar. Masken är helt enkelt en sträng mästare och den disciplinerar sin bärare. Kanske lever ändå traditionen, andligheten, i och genom masken.

Efter gästspelet med Macbeth i Helsingborg ska 123 Schtunk ge sig i kast med årets Nobelpristagare Harold Pinter. Avståndet mellan absurdismen och commedia är inte långt, och Pinter är dessutom i sig en rolig absurdist, som just använder humorn som distanseringseffekt från en alltför realistisk uppfattning av spelets innehåll. Nästa år ska man ge sig på Romeo och Julia. Bäva månde romantiken, men låt oss också hoppas att det finns utrymme för maskens ande, det vill säga teaterns inomkonstnärliga frihet att kommentera sig själv, mellan alla skrattsalvorna.

Björn Gunnarsson

Teater: Macbeth

Teater

Upphovsman: Shakespeare och "123 Schtunk"

Scen: gästspel på Helsingborgs stadsteater
Gå till toppen