Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Åsa minns vännen Harry

Harry Schein var en man som lyssnade till kvinnorna. Något som inte har framkommit i männens alla ord om den bortgångne. Åsa Moberg minns sin vän och reflekterar över utanförskapets frihet och nyfikenhetens drivkrafter.

Harry Schein har dött. Jag träffade honom första gången 1969 och sista gången 2003. I många år var jag vansinnigt förälskad i honom och förälskelsen utvecklades till vänskap. Det är trettiosju år sedan vi träffades första gången, jag var tjugoett och han måste ha varit fyrtiofem. Han var en stilig fyrtiofemåring, väl bibehållen men redan upptagen av åldrandets förfall. Jag märkte inga ålderstecken, bara hans rädsla för dem.

Sin skräck bekämpade han med arbete, läsande, skrivande, umgänge, resor, cigaretter och whisky. Jag förstod aldrig denna rädsla för att bli gammal, jag var en ung kvinna som såg fram emot att slippa ut ur den rollen och bli människa, vilket jag trodde skulle inträffa i femtioårsåldern. Och så blev det!

Antagligen gjorde Harrys rädsla för åldrandet att hans sista år blev onödigt ensamma. Korthuggen i telefon var han livet igenom, han tyckte inte om telefonsamtal, men de sista åren var han så fåordig att det nästan lät som om han ville skrämma bort den som ringde. Hellre det än att andra skulle bevittna att åldrandet inte gjorde undantag för honom.
Undantag gjordes ändå för hans del av hälsans naturlagar. Ibland fick jag en känsla av att han konserverades genom rökning och alkohol. Hans yttre förändrades inte mycket genom åren. Det måste ha varit bra ventilation i villan vid Kevinge Strand i Danderyd, för där luktade inte rök.

När hans död uppmärksammades i medierna dominerades eftermälet av manliga röster. Eftersom han hade så många starka kvinnor omkring sig känns det orättvist om ingen skulle framhålla hans sällsynta förmåga att lyssna på kvinnor. Man kunde tro att alla män har den förmågan, den kanske håller på att bli vanlig, men den var sällsynt i Harrys generation.

Vi möttes första gången i en debatt på Publicistklubben, det handlade om veckopressen som jag skrivit kritiska kolumner om i Aftonbladet. Det rådde en civiliserad mobbingsstämning i publiken, vem var jag, ung outbildad, att kritisera andra journalister? "Åsa Mobergs analys är ju helt korrekt", sa Harry Schein då från talarstolen och stämningen vände. Jag hade upplevt mitt yrkeslivs första tydliga episod av "manlig välsignelse".
Harry var en fri debattör, vilket är extra märkligt med tanke på hans nära anknytning till socialdemokratin. Jag minns att jag ofta var avundsjuk på hans frihet. Som medlem i socialdemokratiska partiet under 1970-talet kunde jag inte förvänta mig att någonsin uppnå en liknande ställning. Senare insåg jag att en sådan ställning antagligen aldrig kan uppnås av en kvinna, möjligen aldrig av en infödd svensk av något kön, även om han själv trodde det.

Han hade "rätt" att göra konstiga saker eftersom han var utlänning. Men kritik fick han, jag undrar om någon efter honom behövt uthärda en lika långvarig kritikstorm mot sin person. Ändå hade han alltid maktens öra.

Den enda fråga där vi förblev djupt oense handlade om andras möjlighet att upprepa hans egen lysande intergrationsbana i det svenska samhället. Han trodde att var och en som lärde sig svenska, läste sin Strindberg och klädde sig svenskt skulle bli integrerad i det svenska samhället. Det trodde inte jag. Särskilt detta med Strindberg hade jag invändningar mot: Hur många "riktiga svenskar" har läst Strindbergs samlade verk? Och vad tycker de som inte läst honom om att några jävla utlänningar kommer hit och försöker göra sig märkvärdiga med sådana intellektuella tillhyggen?
Det var upplivande att diskutera med honom, man kände sig extra superintelligent. Han var intresserad av allt, ville veta allt om motståndsrörelsen mot kärnkraften och feminismen, men också om hur jag fick min privatekonomi att gå ihop och hur mina hundar mådde. Han uppskattade mycket när de någon gång fick följa med på besök hemma hos honom.

En gång när vi talade om kärnkraftsmotståndet per telefon strax före folkomröstningen 1980 fick jag en känsla av att säkerhetspolisen avlyssnade hans telefon, det vill säga: de borde avlyssna hans telefon, för i så fall fick de på ett enda ställe koll på allt som hände i landet, från statsministernivå och kulturelit till olika utomparlamentariska proteströrelser.

Han gillade kärnkraft och det gjorde inte jag, men det fanns ingen övertygelse i hans "ja". När vi träffades lyssnade han noga till alla motargument. Till slut sa han med längtan i rösten: "Tänk om man en gång till i livet kunde få ingå i en sådan rörelse som du är med i nu. Jag kan längta efter den där gemenskapen kring en stor sak. Men vad skulle det vara, nu?"
Han måste ha varit enastående intresserad av människor, inte bara av framgång, makt och berömmelse utan av mänskliga villkor i stort. Han kunde berätta om nya bekantskaper, kända mer sällan, okända gärna. En gång kom han hem från filmfestivalen i Berlin och var alldeles entusiastisk över en middag där en av gästerna var en liten pojke som han haft ett fantastiskt samtal med.

Detta var före mobiltelefonernas tid och telefonens centrala plats i villan i Danderyd framstod som symbolisk. Det stora vardagsrummet med utsikt mot Edsviken hade också en öppning mot Harrys kontor. I den öppningen stod telefonen, så att han lätt kunde nå den från både kontoret och vardagsrummet. Det ringde från hela världen, Harry Schein var global innan globaliseringen var ett begrepp.
((((Villan där telefonen stod borde K-märkas, sa jag till honom en gång för kanske tio år sedan när jag noterade att ingenting i inredningen hade förändrats sedan jag kom dit första gången 1969. Huset skulle gå till Allmänna Arvsfonden, sa Harry, som inte hade några arvingar. Sådana kan han ha utsett senare, men borde inte Nordiska Museet åtminstone göra en noggrann dokumentation av denna ståtliga bostad anno 1960?

Det kan knappast finnas ett hem till som inreddes med sådan elegans och konsekvens vid den tiden för att sedan inte förändras alls. Människor med ekonomiska resurser brukar förnya sina hem kontinuerligt, men Harry saknade så vitt jag förstår intresse för heminredning. Den här var gjord av någon expert. Stilen stämde inte alls med min smak, men den var genomtänkt och säkert mycket bättre än jag begrep.

De som jag tyckte hiskligt fula fåtöljerna har blivit kult, de heter Ox chair och ritades av dansken Hans Wegner 1960. Det tog jag reda på när jag blev förälskad i möbelformgivaren och arkitekten Bror Boije 2003. Harry skrattade: "Varje gång jag syns på bild i den fåtöljen ringer folk och undrar om jag kan tänka mig att sälja den", berättade han i ett av våra korta sista samtal.

Han gratulerade när Bror och jag gifte oss sommaren därpå, men handstilen hade blivit en spröd skugga av sig själv. ))))
Hoppas att SVT sätter ihop ett minnesprogram, Harry Schein var en lysande tevedebattör. Behövde jag ett gott råd inför någon knepig debatt kunde jag alltid tala med honom. Han betonade betydelsen av att veta, inte bara tycka. Och så visade han, i alla sina framträdanden, att det inte finns någon motsättning mellan att vara seriös och att vara underhållande. Man kan mena allvar och vara rolig samtidigt, en ovärderlig kunskap i ett land där debattklimatet annars präglas av skräcken för skratt.

Åsa Moberg
Gå till toppen