Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Åsa minns vännen Harry

Harry Schein var en man som lyssnade till kvinnorna. Något som inte har framkommit i männens alla ord om den bortgångne. Åsa Moberg minns sin vän och reflekterar över utanförskapets frihet och nyfikenhetens drivkrafter.

Harry Schein har dött. Jag träffade honom första gången 1969 och sista gången 2003. I många år var jag vansinnigt förälskad i honom och förälskelsen utvecklades till vänskap. Det är trettiosju år sedan vi träffades första gången, jag var tjugoett och han måste ha varit fyrtiofem. Han var en stilig fyrtiofemåring, väl bibehållen men redan upptagen av åldrandets förfall. Jag märkte inga ålderstecken, bara hans rädsla för dem.

Sin skräck bekämpade han med arbete, läsande, skrivande, umgänge, resor, cigaretter och whisky. Jag förstod aldrig denna rädsla för att bli gammal, jag var en ung kvinna som såg fram emot att slippa ut ur den rollen och bli människa, vilket jag trodde skulle inträffa i femtioårsåldern. Och så blev det!

Antagligen gjorde Harrys rädsla för åldrandet att hans sista år blev onödigt ensamma. Korthuggen i telefon var han livet igenom, han tyckte inte om telefonsamtal, men de sista åren var han så fåordig att det nästan lät som om han ville skrämma bort den som ringde. Hellre det än att andra skulle bevittna att åldrandet inte gjorde undantag för honom.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen