Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Polisen som är säker på sin sak

"Jag påstår att 33-åringen sköt Sveriges statsminister Olof Palme i korsningen Sveavägen—Tunnelgatan i Stockholm klockan 23.21.20 den 28 februari 1986." Så inledde förhörsledaren Börje Wingren sin bok för 13 år sedan. I dag är han än mer övertygad om att Victor Gunnarsson höll i pistolen.

Söderlägenheten har magnifik vy över Västhamnen och Gåsebäck. På väggen hänger klassiska handbollsmästarna IS Göta inramade. I bokhyllan står en volym om danska motståndsrörelsen, där kriminalinspektören tillägnats ett eget kapitel. I hallen sitter en löpsedel som skriker ut sanningen: "HAN FÖRHÖRDE PALMES MÖRDARE!"

Börje Wingren är så rasande som bara en misstrodd man, som vet sig sitta inne med lösningen på århundradets brott, kan vara.

— Visserligen är jag 75 nu och har varit lite skröplig på sistone, men jag är en seg rackare och tror faktiskt att jag får uppleva att det här fallet blir löst. Frågan är bara när de vågar gå vidare, så som de klantat till det.
Den skara män som var satta att lösa mordet på Sveriges statsminister går knappast till historien som vidsynta nötknäckare. Även om de emellanåt skymtade en ljusstrimma, så navigerade de ständigt fel i en labyrint av oändliga tunnlar.

— Fähundar! Tänk så de behandlat mig.

Börje Wingren, eller Stålis som han kallas, är tydlig. Han talar om svek och beskyllningar men också om riktiga poliser och kollegialt stöd. Boken "Han sköt Olof Palme" skrev han sju år efter det nationella traumat. Nu har det gått ytterligare 13 och 33-åringen, mannen som förundersökningsledare Wingren förhörde i 30 timmar om statsministermordet, är själv mördad.

— Jag var hundraprocentigt säker på att han var skyldig när han släpptes och jag är tusen procent säker i dag. Däremot är jag inte säker på att Gunnarsson själv verkligen är död. Han identifierades på en klocka och en ring i USA och blev han mördad så var det i alla fall inte polismannen Underwood som gjorde det. Det är ytterligare en rättsskandal.
Börje Wingrens inledning i boken speglar kontroverserna mellan självutnämnde spaningsledaren Hans Holmér och förundersökningsledaren KG Svensson i samband med anhållandet av 33-åringen Victor Gunnarsson. Han anser att schismen var till så stor skada att utredningen helt gick i stå.

— Folk jag jobbat med tror på mig. Jag har alltid haft djävulskt bra samarbete med tekniska roteln och "span". Till och med 33-åringens advokat, Gunnar Falk, gav mig kredit. Och jag kan nog säga att jag inte är ovän med en enda buse... om jag så satt in honom på 20 år.

— Gunnarsson, däremot, var en annan typ. Jag märkte direkt att han ljög som en häst och slingrade sig. En psykopat som gömde sig bakom religiös mantel. Det var ett hårt slag när han släpptes. KG Svensson var inte med en enda sekund under förhören och visade inget intresse alls för mina uppgifter och Holmér körde sitt PKK-spår. Jag slog vad, 100 kronor med tio personer, att det aldrig skulle bli resning och det var bara att kassera in pengarna... tyvärr.

— Jag har överlämnat alla förhör till riksåklagaren, och det var förnedrande i sig. För jag fick sitta i trappan till ämbetet och vänta på att han till slut skulle ta emot. Sedan hemligstämplades handlingarna.



Förhörsledaren är bitter men inte bruten.

— Om jag varit så oduglig, varför har jag då fått lösa några av landets största mord?

Sedan om eventuellt motiv. Som inte utesluter att Victor Gunnarsson höll i vapnet:

— Det fanns många kretsar där Palme inte var populär. Vi har Iran-contras-affären som spökar och Boforspengarna i Indien och Chilespåret. Men en ständigt drogad Christer Pettersson känns ju rent befängt. Och Sigge Cedergren som kronvittne. Nää, bara en sån sak att han, Cedergren alltså, blivit hörd 48 gånger — samtliga av en och samma utredare.

Stålis skakar på huvudet och klappar sin skotska terrier.

Samma dag som han gick i pension och lämnade Stockholmspolisen stod en lastbil från kompisen Börje Jönssons åkeri utanför bostaden.

— Som högaborgare och Södergrabb var det aldrig någon tvekan att flytta hem.
När han var tolv var han matkurir till spionanklagade och mytomspunna Jane Horney, i en lägenhet mitt emot dagens Söderbostad. Det, och att pappa var frihetskämpe under kriget, berättas i danska boken "Hvem var fjenden". Börje själv blev landets första narkotikapolis med kvalificerade utlandsuppdrag.

I dag skriver han en del och spelar bridge och så zappar han mellan sportsändningarna på tv.

— Jag är glad att jag haft bra föräldrar och fått fina gener. Annars hade man varit knäckt, säger han.
Per Ohlsson
Gå till toppen