När Karl-Erik Finnman skrattar, och det gör han ofta, förvandlas ögonen till små böjda streck. Skattrynkorna bakom glasögonen avslöjar att han är en rätt godmodig och gladlynt man. Vi sitter i de oxblodsfärgade lädersofforna i hans lägenhet med fantastisk utsikt över stadsparken i Helsingborg. I ett par timmar underhåller han med historier från sitt snart 65-åriga liv. När ett liv innehåller både ilskna svartbjörnar, slingriga vägar över Klippiga bergen, boknasande i amerikanska villaförorter och resor över exotiska hav då förvandlas en hel förmiddag till en kort sekund. Karl-Erik Finnman påbörjade sin äventyrliga livsresa redan som treåring. — Jag var krigsbarn från Finland och kom till fosterföräldrar på Ivö. Där bodde jag tills jag skulle börja skolan. Då tvingades jag hem till mina biologiska föräldrar som hade kommit till Sverige efter krigsslutet. Han säger tvingades eftersom han inte ville. Han hade en fin tillvaro på Ivö i nordöstra Skåne med fosterföräldrarna som ville adoptera men inte fick. I stället måste han flacka omkring i Sverige med sina biologiska föräldrar sin lillebror och så småningom ytterligare två syskon. — Jag kände aldrig riktigt för mina föräldrar. Den varma känslan bröts när de skickade bort mig. Men mina fosterföräldrar hade jag kontakt med så länge de levde. De utgjorde en slags extra trygghet.