Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Statsrådet och döden

Bo Balderson har förmått gäcka de flesta litterära amatördetektiver som försökt avslöja verklighetens författare bakom pseudonymen alltsedan debuten med "Statsrådet och döden" för trettiosju år sedan. Många namn har nämnts, uppemot åttio olika personer har under årens lopp pekats ut som tänkbar upphovsman. Vanligast i gissningarna har Åke Runnquist – förläggare på Bonniers – och Sven Delblanc varit. Även Ebbe Carlson dök tidigt upp bland de utpekade.

Säga vad man vill men den gäckande pseudonymen har i det här fallet verkligen hjälpt till att sälja böcker, många böcker. Spekulationerna har tjänat som gratisreklam och tanken på att författaren varit en hög politiker som på detta sätt valt att driva med det politiska etablissemanget har helt klart spetsat den litterära anrättningen. Men sedan Jörgen Blom i Aftonbladet 1980 gjorde sitt grundliga reportage bör nog frågan om Bo Baldersons identitet anses som avgjord. Bakom pseudonymen döljer sig adjunkten i svenska och historia Björn Sjöberg, sedan länge bosatt på Irland.

Att det varit så märkligt tyst om Jörgen Bloms avslöjande, noggrant genomfört med bland annat Bonniers stora utbetalningar till Sjöberg, kan ju bero på det enkla faktumet att sanningen var så trist, så fullkomligt i avsaknad av kittlande kändisskvaller.
Nu kommer då Bo Baldersons första bok från 1968 ut i ny utgåva. "Statsrådet och döden" är idyll och smultron, skärgårdssommar och ond bråd död i klassisk tappning. Samtidigt slås man av hur utomordentligt välskriven boken är, inte minst om man jämför med många av dagens språkligt förlamade – för att inte säga språkligt apatiska – svenska deckare, där läsaren skulle bli förvirrad och känna sig såsom skjuten i sank av en inskjuten bisats.

Annars är den småputtriga stämningen en aning påfrestande, det finns mitt i satiren och samhällskritiken en besvärande aningslöshet. Den borgerliga publiken, som så uppenbart var Bo Baldersons läsare, skulle inte störas där de låg och läste i sina hängmattor eller satt och kopplade av på groggverandan i skymningen.

Men tiden har sprungit ifrån Bo Balderson. Det som saknas i hans böcker – samhällskritiken, försöket att belysa angelägna problem, en mer realistisk personteckning – sticker oavbrutet och smärtsamt i ögonen. Det är en saknad som inte kompenseras av stilsäkerheten. Samtidigt är den kritik han framför från höger av visst intresse, inte minst med tanke på att det knappt skrivs en enda svensk deckare med värderingar som avviker från en allmän vänsterhållning. Även om en författare som Liza Marklund blivit alltmer konservativ och grötmyndig så håller hon – kanske kommersiellt klokt – fast vid det vinnande PK-konceptet.
Samtidigt är det självfallet intressant att läsa Bo Balderson för tidsfärgen, den skildring av en tid som skiljer sig starkt från vår egen. Korruption var något nytt. Maktfullkomligheten bland kapitalets förvaltare och arrogansen bland politiker var ännu enbart i sin linda. De var möjliga angreppsmål. I dag är de så vanliga att de flesta läsare skulle gäspa och slänga undan den bok som tog upp den typen av fenomen.

En bidragande orsak till Bo Baldersons framgångar var säkert att han i en tid av politisk oro, studentkravaller och en tilltagande vänstervridning erbjöd den borgerliga läsekretsen en lugn och behaglig vrå där allting var sig likt. Där gavs stillhet och hugsvalelse. Det härskade lugnet. Där stod tiden still. Alla värderingar och normer stod orubbligt fast. Nöden syntes inte. Utsugningen av tredje världen var ett okänt fenomen.

Sedan dess har deckaren utvecklats och utvecklats kraftigt, blivit en litterär genre att ta på blodigt allvar.

Bo Balderson: Statsrådet och döden

Lind & Co
Gå till toppen