Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Den kreativa klassens framväxt

Tillväxt skapas av kreativa människor. Dessa samlas på platser som erbjuder en viss typ av miljö: mångkulturell, tolerant, gay-vänlig. Kommunpolitiker och stadsplaneraren ska därför försöka skapa sådana miljöer. Och företagsägare ska placera sina bolag på sådana platser.

Det är kontentan av den amerikanske forskaren Richard Floridas numera berömda verk Den kreativa klassens framväxt.

Han nöjer sig inte med att peka på sambanden, utan lanserar rent av tanken på en ny samhällsklass i vardande, en klass som ännu är omedveten om att den bär samhällets framtid på sina smala axlar. Dess kärna består av forskare, journalister, arkitekter, bibliotekarier, artister med mera, som sökt sig till vissa platser eller städer de gillar, snarare än till de företag som kan erbjuda jobb.
Utöver att han pekar ut Sverige som ett av de mest kreativa länderna, så kommer jag inte undan misstanken att det var detta snarare än några banbrytande vetenskapliga resultat eller ny djärv teori, som gjorde att han blev så oerhört omskriven och hyllad när han besökte Sverige för några månader sedan. Han smickrar helt enkelt journalisters och andra intellektuellas ego. De (vi) kan känna igen oss och det är förstås alltid trevligt att inte bara bli omskriven som kreativ, utan dessutom som tillväxtmotor.

Florida bedyrar dock själv gång på gång att kreativitet minsann inte bara är något som tillkommer vissa yrkesgrupper (trots att hela hans modell bygger på just detta). Tyvärr skiner hans nedlåtande attityd också i dessa försäkringar ibland igenom med, hmm, påtaglig klarhet: "Kvinnan som städar mitt hus är en pärla; jag betror henne inte bara med att städa mitt hus utan också att göra ändringar och föreslå alternativa inredningslösningar; hon tar sig an alla uppgifter som en sann entreprenör.

Hennes man kör en Porsche. Till viss del har dessa medlemmar ur serviceklassen tagit till sig många funktioner, preferenser och värderingar från den kreativa klassen, som de anser sig ha mycket gemensamt med."

Florida grundar sina slutsatser på jämförelser mellan olika städer. Genom att lägga data över sådant som antalet patent, andelen homosexuella, andelen utrikes födda, med mera jämte tillväxtsiffrorna kan han peka på slående överensstämmelser.

Det är lite oklart om han egentligen mäter orsakssamband. Handlar inte detta mer om samvariation? Tillväxt och tolerans finns på samma platser. Men det är ändå något delvis annat än att påstå att en viss miljö skulle skapa tillväxt.

Några mer omfattande strikt vetenskapliga försök att pröva Floridas tes känner jag inte till. Men den amerikanske ekonomen Edward L. Glaeser har gjort en enklare statistisk studie utifrån Floridas material. Den pekar på att mycket av det som Florida kallar kreativitet helt enkelt är detsamma som utbildningsnivå – samt att hans gay-faktor inte alls tycks spela någon roll.
Även om framgången för själva boken alltså kanske kan förklaras av andra saker, så kan man inte därför lättvindigt avfärda Floridas modell enbart som en dagslända.

Tvärtom har olika varianter på samma tema lanserats inom framförallt sociologin i åtminstone 30 år nu, under begrepp som "kunskapssamhället", "informationssamhället", "det postindustriella samhället" och så vidare.

De flesta av dessa terorier bygger – liksom Floridas – på två grundläggande iakttagelser.

För det första arbetets förändrade villkor, där det traditionella fabriksarbetet – med stora arbetsplatser och livstidslånga anställningar – delvis ersatts av, delvis delats upp till en ofta mer decentraliserad tjänsteproduktion, ofta med osäkrare anställningsvillkor.

Inom de mer högkvalificerade skikten av denna tjänstesektor har kunskaper, kommunikationsförmåga och möjligheten att samarbeta blivit de egenskaper som (ska) premieras.

För det andra förändringar i livsstil och värderingar (eller hur värderingar artikuleras), där strävan efter materiella ting delvis ersatts av längtan efter upplevelser, där auktoritetstro, moralism och tro på kollektiva lösningar ersatts av individualism och tolerans.

Postmateriella värderingar brukat det kallas.
Ja, ungefär så brukar det beskrivas i idealmodellerna. Och även om man ibland får lust att parafrasera Monty Pythons "Life of Brian", där folksamlingen skriker att "Vi är alla individualister", så kan man knappast betvivla att de har visst fog för sig, åtminstone i begränsade delar av västvärlden.

Floridas eget bidrag till denna växande teorihög är snarast en modifikation av en grundmodell som många alltså är ense om. Men framförallt har han populariserat ett begrepp, "den kreativa klassen", som trots sina brister pekar ut en viss typ av urbana medelklass-skikt som det annars varit svårt att hitta en bra beteckning för.

Richard Florida: Den kreativa klassens framväxt

Översättning Anna Sörmark

Daidalos Förlag
Gå till toppen