Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Med huvudet fullt av berättelser

Animatören Per Åhlin förknippas med Karl-Bertil Jonssons julafton och Dunderklumpen, som nyligen kom i efterlängtad nyutgåva. Men han har andra strängar på sin lyra. Just nu håller hans studio, Pennfilm, på med en serie kortfilmer om Spöket Laban. Per Åhlin har träffat flera av de stora i svenskt kulturliv, men är själv lite av en doldis.

Scenen är Pennfilms studio i Hököpinge, strax utanför Vellinge på den skånska landsbygden.

I huvudrollen: Per Åhlin, även om han egentligen inte gillar att stå i centrum.

I några av birollerna: Hasse Alfredson, Tage Danielsson, Beppe Wolgers, Astrid Lindgren och Dunderklumpen.

Titeln? Kanske I huvudet på en filmmakare. Den anspelar på I huvudet på en gammal gubbe — den första tecknade långfilmen på svenska, som Per Åhlin gjorde 1969.

Okej, slut på förtexterna.

Nu rullar vi filmen.
Studion ligger lite avsides i ett gammalt hus som är omgivet av vajande ängar och skuggande träd. Naturen känns inpå kroppen, precis som i många av Per Åhlins filmer.

Han tar emot och leder oss uppför en trappa till andra våningen där tecknarna och färgläggarna sitter. Rummen är fyllda med bilder och modeller från filmer som Karl Bertil Jonssons julafton, Dunderklumpen, Alfons Åberg, Resan till Melonia och Hundhotellet. Det finns också okända figurer. De är från filmer som inte blivit färdiga eftersom pengarna till dem tagit slut.
Med en kopp kaffe bredvid sig börjar han prata om hur svårt det är att få finansiärer. Annat var det på 60- och 70-talet. Då var Sveriges television en stor uppdragsgivare som han kunde luta sig mot.

— Barnredaktionen var större än Rapportredaktionen. Det säger rätt mycket om hur man såg på barnkultur på den tiden.

I dag skickar man svenska manus till Taiwan för att de tecknas där till en mycket lägre kostnad än i Sverige. Han kan inte heller konkurrera med amerikansk film, där inköpspriset per minut bara är en tiondel av vad han måste ta betalt.

Per Åhlin var barn på 1930-talet. Han växte upp i det lilla samhället Åby, norr om Växjö. En gång var fjortonde dag visades det film i det så kallade Ordenshuset.
Tekniken var simpel.

— Det var en akt i taget, säger Per Åhlin. Ljuset tändes för att maskinisten skulle byta rulle och så var man tillbaka i verkligheten, som luktade våt ylle och fis. Sedan dröjde det fem-sex minuter, då kom nästa akt och man var i Hollywood igen.

När han var sju år såg han Disneys Snövit. Den unge Per gick hem med huvudet fullt av frågor.

Hur kunde man få teckningarna att röra sig? Hur går det till?
Han slog i vartenda uppslagsverk. Han fattade att han inte kunde skaffa sig rätt utrustning. Drömmen bleknade bort.

Vid 21 års ålder flyttade han till Malmö och började jobba på en annonsbyrå. Han var självlärd som tecknare. Parallellt med arbetet började han göra bokomslag på fritiden. Han slutade på byrån för att försörja sig som frilansande illustratör.

— Det var djärvt, för jag hade inga större kontakter.
På Teater 23 i Malmö, som han startat tillsammans med några vänner, lärde han känna Jan Hemmel som jobbade på tv. De startade en serie satiriska tv-program. Per Åhlin gjorde animationer till serien, hans första. Det gamla intresset hade vaknat igen efter att han sett experimentella filmer från Polen, Tjeckien och USA. De skilde sig mycket från Disneys formspråk, som han tröttnat på.

Serien blev omtalad.

— Eftersom det bara fanns en kanal blev man uppmärksammad när man gjorde något som stack ut.
Ett par av dem som tittade var Hasse och Tage. När de skulle göra sin första långfilm Svenska bilder ringde de Per Åhlin om frågade om han ville göra förtexterna. Det var första gången de jobbade ihop.

De parades ihop för ett nytt projekt av filmproducenten Gunnar Karlsson i Stockholm. En animerad film om åldringsvården i Sverige. Resultatet blev "I huvudet på en gammal gubbe".
I den sitter en gammal man och ser tillbaka på det liv han levt. Filmen blandar animerade sekvenser med "vanlig" film. Barndomsminnena är tecknade i en naivistisk stil, andra delar av hans liv i en annan stil.

Filmen blev en milstolpe. Men Hasse och Tage hade många fler bollar i luften vid den här tiden, i slutet av 60-talet.

De drev bokförlaget Svenska ord och skivbolaget Svenska ljud och hade precis startat barnboksförlaget Svenska barn.

En av de första böckerna som kom ut var Beppe Wolgers "Förtrollningar".
Gunnar Karlsson tyckte att Per Åhlin borde göra en ny film. Den skulle bygga på "Förtrollningar". Per Åhlin suckade eftersom det var jobbigt att göra färdigt I huvudet på en gammal gubbe". Hasse och Tage kom aldrig med något detaljerat manus. Han hade i stort sett fått improvisera fram filmen.

— Jag och en annan tecknare jobbade tjugo timmar om dygnet i ett och ett halvt år. Vi hade bränt oss i alla ändar.

Beppe Wolgers lovade att skriva manus. Filmen skulle utspela sig i Jämtland. Beppe kom ner till Per Åhlins studio och de satt där en månad och planerade.

— Vi hade en karta på väggen och han berättade om Jämtland. Han skrev in de olika händelserna på kartan. Jag hade aldrig varit däruppe så jag fick rita i fantasin.
Men Beppe skrev aldrig något manus, bara ett fylligt synopsis som i stora drag berättade vad som skulle hända.

— Det stod att nu kommer Dunderklumpen till ön. Men inte HUR han gör det.

Dunderklumpen blev klar till slut. Den hade premiär 1974 och blev en succé, både i Sverige och utomlands.
Filmen handlar om trollet Dunderklumpen, som en natt tar sig in i Beppes sons sovrum och tar med sig några av hans gosedjur. Beppe och sonen tar upp jakten och stöter på en massa figurer på vägen. Bland annat elake Enöga, som inte har några vänner, men väl en sedelpress. Han har blivit sviken och är bitter på människorna.

— Det är Beppes egen historia egentligen. Han var komplicerad, men en fantastisk människa. Mobbad som barn. Han började som poet men blev inte riktigt erkänd förrän han blev barnens Beppe. I tv-serien Beppes godnattstund var han en tafatt tjockis, som dockorna fick hjälpa och krama om. Han var som ett stort barn.
Per Åhlin har jobbat med många kändisar. Eva Rydberg, Sif Ruud, Pernilla Wahlgren, Allan Edwall och Tomas von Brömssen är bara några av dem som lånat ut sina röster till hans filmer. Men själv vill han inte bli igenkänd.

— Nej, fy fan! Nej, det har jag aldrig strävat efter. Tvärtom skulle jag vilja gå med en påse på huvudet. Kändisskapet har aldrig intresserat mig. Jag är i grunden en blyg människa med många hämningar, konstaterar han.

— Idealet hade varit att sitta i en garderob och göra grejer och sedan skicka ut dem genom någon lucka. Däremot vill jag gärna få igång saker, få grejer gjorda. När jag var barn på landet var det jag som organiserade lekarna, jag som såg till att mina kompisar läste böcker och fantiserade kring de filmer vi sett.
I Dunderklumpen står Enöga på ett berg och slänger sedlar över Dunderklumpen och de snälla gosedjuren.

— Pengar gör människorna galna, säger Enöga.

Kapitalismen får fler örfilar i Resan till Melonia.

Jo, pengar är ett gissel, men de behövs. Per Åhlin sitter med huvudet fullt av berättelser och bilder som vill ut. I studions klipprum ligger flera rullar med den ofärdiga filmen "Hoffmanns ögon". Per Åhlin och Hans Alfredson började på den redan 1991. Kommer någon någonsin att få se det färdiga resultatet?
Ett annat projekt är en filmatisering av Eric Linklaters roman "Det blåser på månen", med manus av barnboksförfattaren Ulf Stark. Ett tredje är "Den hemlighetsfulla saxofonen".

Just nu jobbar Per Åhlin och hans tolv-tretton projektanställda tecknare med att göra kortfilmer av Spöket Laban-böckerna, en beställning från teve. Ett avsnitt visades förra året och fler kommer i december.

— Det är kul med animationer för de har så lång livslängd. Nu kommer nästa generation att se Dunderklumpen.

Döden har alltid varit närvarande i hans liv, i den meningen att han tänkt: "hinner jag med det här, har det någon betydelse i det stora hela?".
I höstas var han med om något egendomligt. Han cyklade till vårdcentralen för att kolla sitt blodtryck. "Sitt stilla! Du har en hjärtinfarkt! sa sköterskan som passade på att kolla hans EKG. Per Åhlin kördes till sjukhuset i Malmö och opererades.

— Det var konstigt. Jag kände inget av infarkten. Efter operationen sa de att jag kunde få ångest. Men jag kände bara en befriande glädje över att jag lever, eftersom man kan dö. Jag tror inte på något liv efter detta, eller på någon Gud. Jag tror på att människan har ett fruktansvärt ansvar inför sig själv.
Om Astrid Lindgren:

SF ringde mig och ville göra Karlsson på taket. Astrid var skeptisk eftersom hon sett några japanska animerade filmer om Pippi som gjort henne bestört. Min idé var att skildra allt genom Karlssons ögon, i stället för Lillebrors. Det gick inte. Hon vände på klacken tvärt och gick.
Om Resan till Melonia:

Det är den film jag är mest nöjd med. Det är ett komplext manus, med många detaljrika figurer och miljöer. Den bygger inte bara på Stormen av Shakespeare, utan har spår av både Jules Vernes Maskinön och Dickens Oliver Twist.
Om Hasse och Tage:

— Hade jag inte träffat Hasse och Tage hade jag fan inte... jag tror inte att jag hade haft lika lätt att få jobb. De öppnade många dörrar och har varit väldigt positiva till det jag gjort.

Per Åhlin

Född: 7 augusti 1931

Yrke: Animatör, regissör och illustratör

Bor: i Malmö

Aktuell: Med nya filmer om Spöket Laban, en nyutgåva av Dunderklumpen på dvd. Tycker du att det är något bekant över Skånetrafikens senaste annonskampanj? Det stämmer. Den är gjord av Per Åhlin och hans studio.
Gå till toppen