Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Tysk dagbok 1945–46, En sovjetisk officers anteckningar

Europa, januari 1945 – på väg mot Berlin. Granater slår ner i det redan sargade landskapet, Stalinorglar visslar sin dödliga visa och soldater ligger skrikandes och blodiga utan att få hjälp. Framstötar och framgångar – inget kan längre stoppa Röda armén, hungriga på hämnd efter Tysklands våldtäkt på moderlandet Sovjetunionen.

Mitt i allt står löjtnant Vladimir Gelfand, en 21-årig ukrainsk jude som ingår i 5. stötarmén, och utkämpar det Stora fosterländska kriget. Han har slagits i flera år, varit med vid Stalingrad, blivit sårad och återigen kastats in i de bittra striderna. Han är poet, osäker på sin egen talang, men fast bestämd att bli författare. Han skriver dagbok, brev och dikter. När kriget är slut vill han åka hem. Det får han inte – istället blir han stationerad i det nya Tyskland, utanför Berlin, där han stannar tills september 1946.
Vladimir Gelfands stora dröm var att skriva Den Stora Krigsromanen. Det gjorde han aldrig – efter kriget blev han lärare och under tiden åstadkom han bara ett fåtal artiklar och korta berättelser. Han sköt till slut upp projektet till tiden efter pensioneringen. Men vid 60-års ålder, fortfarande yrkesverksam, dog Vladimir Gelfand utan att ha påbörjat någon roman.

Tysk dagbok 1945–46 är dock Gelfands ord. Det är ingen stor krigsroman, det är, precis som titeln säger, en dagbok. Inget annat. En dagbok går inte att recensera, det här är Gelfands liv, speciellt och intressant på sitt vis, precis som alla andra liv men som "krigsroman" står den sig slätt. Jag betvivlar inte Vladimir Gelfands kvaliteér, det är mycket möjligt att han skulle kunna ha knåpat ihop den stora krigsromanen. Men det här är personliga dagsberättelser, skriven under framförallt efterkrigstidens Tyskland.
Skulle kunna ha varit intressant men är det inte. Gelfand blir mobbad för sina dikter och författarambitioner. Han gnäller dagboken igenom för att han inte får några medaljer, trots sina "oerhört" modiga insatser. Väl i Tyskland handlar Gelfands anteckningar till största delen om alla kvinnor han möter, om kvinnor han mött, om kvinnan han vill möta och så vidare. Det blir direkt snaskigt emellanåt. Men mest är det ointressant. Tristessen i Tyskland är dödande för Gelfand. Så är även "Tysk dagbok" för sina läsare. Jag sätter det inte emot Gelfand, jag har mycket svårt att tänka mig att han någonsin skulle ha velat få sin dagbok publicerad.

Det enda som fascinerar är de brev till släktingar som finns återgivna och som lyckats undkomma den sovjetiska militärcensuren – Gelfand är, trots att han är övertygad kommunist och politiskt aktiv, ofta överraskande kritisk mot militärledningen och stämningen i den militära apparaten. Att ingen ingrep mot Gelfand trots klara politiska övertramp är förvånade.
Det har givits ut otroligt många Andra världskriget-skildringar. Kanske borde förlagen tänka lite mer på kvalitét, än på kvantitet. Redogörelser för tidiga efterkrigsår i Tyskland är välkomna, men detta är framförallt en redovisning av Vladimir Gelfands kvinnor. Han vrider sig i sin grav.

Vladimir Gelfand: Tysk dagbok 1945–46, En sovjetisk officers anteckningar

En sovjetisk officers anteckningar

Översättning Lars Wiklund

Ersatz
Gå till toppen