Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Ängelholm

Grönalid - den bakbundna gården

Djupt inne i Hallandsåsens skogar står 1700-talsgården Grönalid och förfaller. Men inte av brist på intresse utan enbart av juridiska och ekonomiska skäl.

På gården Grönalid har ingen bott sedan 1970-talet, ändå möts besökaren av välklippta gräsmattor och tjärdoftande väggar. Ytterdörrarna har börjat falla sönder, men är fortfarande ordentligt låsta. Ett par fönsterrutor saknas, men kikar man in slås man av en nästan pedantisk ordning i det möblerade boningshuset där ingen bor.

Lite oväntat ger ödegården ett ganska gott intryck på den som hittar dit, djupt inne i Hallandsåsens skogar. Men frågan är hur länge?
Problemen började

när den siste ägaren dog. Han hette Axel Fredrik Berg von Linde, kallades för Fritz, och var 82 år när han dog 1969.

Efter en militär karriär på framför allt Norra skånska infanteriregementet i Kristianstad och en tjänst som överadjutant hos Gustaf V pensionerades han som överste. Som pensionär flyttade han till Ängelholm där släktingar bodde. Här köpte han gården Grönalid som bjöds ut på auktion sedan Karl Svensson — Grönalid-Karl kallad — avlidit 1948 i en ålder av 84 år. Han var den siste som brukade marken på 1700-talsgården efter att även hans syskon Alfred och Johanna dött. Alla tre var barnlösa.
Men Grönalids nya ägare,

Fritz Berg von Linde, kunde inget om skogsvård. Han behövde experthjälp till sin 28 hektar stora skogsfastighet och han fick rådet att kontakta Bo Martinsson.

— Jag träffade honom första gången 1963. Han ringde mig när jag fortfarande var anställd vid Skogsägarföreningen i Skåne och ville ha hjälp med skogen, säger Bo Martinsson när vi träffar honom vid gården. I hela sitt yrkesliv har han förvaltat skog.
Bland det sista

Fritz Berg von Linde gjorde i livet var att skapa en stiftelse för gårdens bevarande. Sedan testamenterades gården till den. Men några pengar till underhållet tillfördes inte stiftelsen, inte heller kan skogen ge tillräckligt med inkomster eftersom bestånden med få undantag är för unga. Den gamle översten var helt enkelt alltför optimistisk om gårdens ekonomiska bärkraft.

I sitt testamente instiftade han samtidigt ett stipendium som skulle dela ut pengar till ungdomar som visat "arbetsamhet och duglighet i påbörjad yrkesutbildning". Men få, om ens någon, har fått några pengar därifrån. De småsummor som genom åren trillat in till stiftelsen har gått till nödtorftigt underhåll. Men det återstår oerhört mycket arbete att göra och listan blir bara längre och längre.

— I dag är det ett miljonprojekt att rusta upp gården, säger Bo Martinsson.

Fortfarande, mer än 40 år efter sitt första besök, kör han den ännu öppna skogsvägen upp till Grönalid en gång i veckan. Arbetet han lägger ner är oavlönat.
Efter ägarens död

fick Skandinaviska Enskilda Banken uppdraget att förvalta stiftelsen enligt Berg von Lindes testamente. Banken bad i sin tur Bo Martinsson att fortsätta som tillsyningsman på gården som fått en så stor plats i hans hjärta.

Men han börjar själv bli till åren och att se förfallet utan att kunna göra så mycket åt det, det urholkar lusten. Han vet hur det slutar, åtminstone för egen del, och han uttrycker det med några få kärva ord som ändå andas valfrihet in i det sista.

— Till slut dör jag och sedan struntar jag i det här.
Gå till toppen