Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Robert Jelinek är redo för comeback

Visst minns vi Robert Jelinek där han stod och rockade med The Creeps i färggranna trikåer och "hovskägg" kring anklarna. Men så försvann han från scenen för att plötsligt dyka upp igen i årets upplaga av "Julgalan Skåne". Vad hände däremellan? Och hur blir det framöver?

Det dröjer fem dagar innan vi får kontakt. Robert Jelinek är en mycket upptagen man. Och det är inte bara förberedelserna inför turnén med "Julgalan" det handlar om. Sedan ett drygt år tillbaka är han producent för det nystartade Soundbox som med Malmö som utgångspunkt gör musik på beställning till butiker, film, radio och event av olika slag.

— Det är rakt av kommersiellt. Motivet och meningen är att den här musiken ska vara bättre än den som gjorts hittills i såna här sammanhang, att den ska höja ribban. Det ska vara starka låtar som står ut och som tål att sätta på även hemma.
Men så jobbar Soundbox också tillsammans med musikskapare som Jens Andersson, keyboardist i The Ark, sångerskan och låtskrivaren Agnes Berg, Peter Kvint som skrev Andreas Johnsons melodifestivallåt "Sing for me" och som producerat artister som The Ark, Magnus Uggla och Britney Spears samt Oskar Ling, låtskrivare och producent för hiphop-gruppen Prominent.

— Jag hittar uppdrag och bestämmer stil, längd och funktion, säger Robert Jelinek.

Innan dess hann han med att vara både högskolestudent och kommunaltjänsteman.

— Jag gick producentutbildning och sedan anställde Malmö stad mig som projektledare för "Kulturfronten". Mitt uppdrag var att få 250 kulturarbetare att hitta bättre sätt att försörja sig på än genom bidrag. Det var svårt, väldigt kontroversiellt och mycket lärorikt.

Det är rätt långt från röjig rockstjärna i trikåer.

— De där kläderna var ett skämt. Vi ville se hur långt vi kunde gå i smaklöshet.

I backspegeln tycker Robert Jelinek att The Creeps borde lagt av redan 1990, på toppen av sin popularitet.

— The Creeps var aldrig tänkt att bli stora och folkkära. Vi startade på skoj 1980 när vi var 13 år. 1986 gjorde vi vår första skiva och började turnera i Tyskland och Österrike. Den andra skivan kom 1988. Då hade vi fått kontrakt med Warner och det började gå väldans bra. Det blev tv och överfulla klubbspelningar. Det var rena kalabaliken, när alla inte kom in. Men det stora folkliga genombrottet kom med vår tredje skiva 1990, allt förberett av turnén som förband till Roxette 1989.
Då tog The Creeps time out.

— Timingen var väl inte den bästa, men vi hade jobbat stenhårt i fem år och kände att vi inte fick tid att skriva ny musik. Dessutom kändes allt så komiskt, overkligt och absurt. Vi tog aldrig det vi gjorde på så stort allvar, gillade inte vår samtid, andan, musiken, modet. Vi levde i 60-talets garagepop-era och 70-talets punk. Det kändes kluvet att vara en del av mainstream.

Skivbolag och manager fick stora skälvan. De ville inte släppa en sådan guldkalv.

— Det blev nervöst uppföljartrams med inspelning i England och amerikansk producent, som höll på att sumpa allt. Tidigare hade jag detaljstyrt varenda ton. Nu fick jag och en tekniker vi jobbat med tidigare rädda vår fjärde platta med en ommixning.

Det blev en femte skiva också.

— Men då var vi ändå sneare på samtiden, där Smurfarna var etta på listan. Det blev en antiplatta där vi spelade in vad vi kände för. Det blev splittrat och den sålde inget vidare.

Året var 1997 och killarna hade blivit 30. De hade ingen lust att stångas med bilden av det breda Creeps.

— Vi hade redan tidigare bestämt att vi inte ville bli några "rockande farbröder" så vi la av.
Robert Jelinek och de andra blev vanliga "svenssons".

— Det känns oerhört skönt och priviligierat att inte vara igenkänd, uttittad och talad om hela tiden. Jag hade aldrig förlikat mig med att vara mer intressant än någon annan. Utan tryggheten med kompisarna i The Creeps, vi som vuxit upp i Älmhult tillsammans, hade jag aldrig klarat det. Det är därför jag hela tiden sagt nej till propåer om en solokarriär.

Tills nu. För det är inte bara Julshow på gång. Tillsammans med Peter Kvint håller Robert Jelinek på att skriva och spela in en skiva. De har hållit på i tre år och kanske ges den ut nästa år.

— Jag är 40 och har fått distans och kan tackla kändisskap bättre. Och blir man erbjuden att jobba med en så ovanlig julshow som denna med artister som Peps, Timbuktu, Titiyo och inte minst Damn, så är det svårt att tacka nej. De är häftiga och inspirerande musiker allihop.

Men vad han själv kan bidra med är han rätt osäker på, säger han.

— Jag gör så gott jag kan. Det är roligt att höra att man har en bra röst. Själv tycker jag mest det är ett j-a galande. Jag har aldrig varit en riktig sångare. Från början var det mest viljekraft och ren skräck. Och adrenalinet som steg bakom micken.
Fotnot: "Julgalan Skåne" har premiär i HIF-hallen i Helsingborg 17 nov och körs här även 18 nov. Sedan fortsätter den till Kristianstad 24—25 nov, Malmö 1—2 och 14—15 dec samt Lund 8—9 dec.
Gå till toppen