Annons

Annons

Annons

Annons

Nyheter

I polisens ögon var Per mördaren

JULIAMORDET. På torsdag faller domen mot de två män som står åtalade för mordet på Höganäsflickan Julia Olteanu. Därmed sätts, åtminstone tills vidare, punkt för ett av nordvästra Skånes mest uppmärksammade kriminalfall på senare år. Det dröjde åtta år innan någon kunde ställas inför rätta för mordet. Vi har granskat hur polisen arbetat under alla dessa år. Av hemliga dokument som aldrig skulle nå offentlighetens ljus framgår bland mycket annat att polismisstag gjorts, att polisen förolämpat Julia Olteanus föräldrar, att en ung man varit oskyldigt misstänkt och att ytterligare två setts som tänkbara gärningsmän. I dag berättar vi om de tre unga män som varit mer eller mindre misstänkta för mordet. I morgon om hur polisen till slut hittade de två män som nu står åtalade för mordet.

Julia Olteanu blev 18 år gammal.

Bild: BRITT-MARI OLSSON

Annons

Oavsett hur domen blir mot de två män som står åtalade för mordet på Julia Olteanu, så är en sak klar: Ingen annan än de har någon skuld i Julias död. Efter närmare åtta år av polisiärt arbete stod det i somras klart att det var en av männen, eller båda, som slog ihjäl den 18-åriga Höganäsflickan på kvällen den 2 december 1998. Men länge riktade polisen sina misstankar åt andra håll. Genom åren har en ung man varit formellt misstänkt och ytterligare två setts som tänkbara gärningsmän. En av männen, den då 21-årige Per S som fram till tio dagar innan mordet var Julias pojkvän, blev misstänkt bara någon timme efter att Julia hittades döende i villaträdgården på Bokvägen. Per S glömmer aldrig natten till den 3 december 1998. Han hade just råkat vakna när telefonen ringde vid 02.45-tiden. En polisman sa att han stod utanför hans port i Klippan och ville bli insläppt. In i lägenheten kom ytterligare tre fåordiga polismän. — Så du hann hem? frågade en av dem. Per S undrade dels vad som menades med frågan men framförallt varför fyra poliser plötsligt stod i hans vardagsrum mitt i natten. Till korthugget svar fick han att Julia "fått stryk" och att han skulle följa med till polishuset i Helsingborg. Där informerades han samma morgon om att han inte var misstänkt och fick åka hem. Knappt två månader senare, på morgonen den 1 februari 1999, skulle Per S uppleva ett nytt obehagligt möte med polisen. Klockan var 06.37 när två polismän från länskriminalen gled upp jämsides med hans bil utanför hans arbetsplats i Klippan. Och nu uttryckte sig poliserna allvarligt och mycket tydligt - Per S greps och delgavs misstanke om mordet på sin före detta flickvän. För Per S hade livet på senare tid slutat att visa sig från sin ljusa sida. Det senaste året hade motgångarna avlöst varandra. Föräldrarnas skilsmässa hade tagit honom hårt och resulterat i att pappan inte längre kunde sponsra hans racingkarriär. Racingen och Julia hade varit hans glädjeämnen i livet och nu hade han mist båda. Att förlova sig och flytta ihop med Julia hade varit en stor men kortvarig lycka och nu var allt ett enda mardrömslikt kaos. Först hade Julia lämnat honom, sedan hade hon blivit brutalt och obegripligt ihjälslagen - och nu satt han i en cell på polishuset i Helsingborg, isolerad från omvärlden och misstänkt för mordet. Att han gjorde allt för att minnas detaljer från den ödesdigra kvällen och presenterade ett alibi hjälpte inte. I en promemoria beskrev de två polismän som grep honom som "inte speciellt förvånad vid ingripandet och verkade närmast uppgiven". Dagarna efter mordet hade en polisman kommit hem till Julias föräldrar och bett att Per S skulle lämna rummet. Ensam med föräldrarna sa polismannen "ni kommer att bli chockade när ni förstår hur allt ligger till". I pressen påstod polisen att "våra misstankar riktar sig inte mot någon speciell" (NST 16 december 1998) och betonade att Per S inte var misstänkt (Expressen 2 januari 1999) men i verkligheten var det tvärtom. I det tysta samlade polisen bevis och avlyssnade hans telefon i hemlighet. Av det som polisspråk brukar kallas för förutsättningslöst spaningsarbete och vars vikt ofta betonas fanns inte ett spår. I polisens ögon var mördaren utsedd. Och Per S alibi, som var så fullödigt man kan förvänta sig av en ensamstående ung man från Klippan som ska redogöra för en onsdagskväll i december, ville ingen polis tro på. Per S berättade som det var - att han varit hos sin syster till cirka klockan 21.00, innan han gick hem för att ge sig iväg på en joggingrunda. Längs rundan såg han en person som han kunde nämna vid öknamn och han noterade att det var tänt i källaren i hans pappas hus som i övrigt var släckt. Men framförallt kunde Per S säga att han mötte en vit Mazda och att bilen kördes av hustrun till en av hans bästa vänners äldre bror. När kvinnan förhördes av polisen intygade hon bilkörningen men hade inte sett någon joggare i den dunkla decemberkvällen. Det hade däremot hennes man men utan att kunna identifiera joggaren. Om Per S joggade i Klippan mellan klockan 21.05 och 21.30 så kunde han omöjligt ha varit i Höganäs strax innan klockan 21.40, som är den ungefärliga tidpunkten för när Julia överfölls på Bokvägen. För att med bil ta sig de 4,3 milen från hans bostad i Klippan till Bokvägen i Höganäs tar det 33 minuter. I alla fall om man ska tro de två polismän som provkörde sträckan i lagstadgad hastighet. Men inte heller detta faktum räckte i polisens ögon för att Per S skulle rentvås. Per S är nämligen tvåfaldig svensk mästare i gocart och var i slutet av 90-talet en av landets skickligaste Formel 3-förare. Dessutom hade han tre dagar innan mordet väckt uppseende när han dykt upp utanför Julias föräldrahem. Efter att ha blivit insläppt i huset och konstaterat att Julia inte var hemma, satte han sig i sin bil och gav sig iväg för att leta efter henne. Efter en stund hade han återvänt för att på nytt ge sig iväg och leta, den här gången tillsammans med Julias pappa som följde med av rädsla för att Per S skulle göra Julia illa. När hon kom hem på natten utbröt ett gräl och först morgonen därpå lämnade Per S Höganäs. Vänner och bekanta till Julia kunde också berätta om Per S svartsjuka och synpunkter på Julias klädval. Däremot hade ingen av alla de personer som verkligen kände Julia någonsin hört henne säga att hon blev slagen av pojkvännen. Polisen fann det även misstänkt att Per S påstod att han legat och sovit när han hämtades på mordnatten. Han hade svarat efter den första ringsignalen trots att telefonen fanns i ena änden av bostaden och sängen i den andra. Och inte minst: Per S hade varit Julias pojkvän och passade utmärkt i den statistik som visar att gärningsmannen i nio mordfall av tio finns i offrets bekantskapskrets och inte sällan i form av en pojkvän. Men något som liknade bevis hittade inte polisen. En husrannsakan i Per S bostad gav inget av intresse, möjligen med undantag av en tom femlitersdunk under diskbänken som luktade hembränt. Efter tre nätter i en häktescell frigavs Per S. Två månader senare upplyste chefsåklagare Göran Berling mordutredarna att de hade tio dagar på sig att presentera bevis. Dagarna därpå lades förundersökningen mot Per S ned. Han var formellt fri från alla brottsmisstankar. Men inte fri från människors blickar och rykten. Rykten som sade att han trots allt var mördaren men att en yrkeskriminell man gett honom falskt alibi. Rykten som sa att han var identisk med en känd nynazist. Och rykten som sa att han begått självmord för att han inte orkat leva med skulden. Samtidigt hade polisutredningen nu kört fast. Det gick visserligen ytterligare en tid innan mordutredarna definitivt skulle tappa intresset för Per S men när han inte kunde bindas till brottet, lades fallet på is. Det skulle dröja till försommaren 2001 innan det tog ny fart. Då hade den då 15-årige pojke som mördade en 13-årig flicka i Höganäs erkänt sitt brott. Mordutredarna tyckte sig se likheter mellan dåden. Visserligen var 15-åringen inte alls bekant med Julia - hon var nästan 19 och han hade inte fyllt 13 - men de hade trots allt bott i samma område. I vart fall fram till en kort tid innan mordet. Båda offren hade tillfogats svåra skador mot bakhuvudet och utredarna tyckte sig se samma tillvägagångssätt i båda morden. Stora ansträngningar gjordes för att undersöka om 15-åringen hade befunnit sig i närheten av mordplatsen på kvällen den 2 december 1998. Pojken har aldrig varit formellt misstänkt men av ett hemligt polisdokument från april 2002 framgår att han sågs som "tänkbar gärningsman". Åtskilliga av hans vänner och bekanta förhördes av polisen och 15-åringen förhördes själv tre gånger, senast i juli i år. Varje gång var han lika frågande till misstankarna. — Jag var 13 bast då, jag visste fan knappt vad mord var bara, sa han i ett förhör. I ett annat förhör försökte polisens förhörsledare få honom att erkänna mordet på Julia genom att vädja och förklara att han ändå inte kunde straffas hårdare än med den vård han redan får på den psykiatriska klinik där han är inlåst. Kanske skulle det inte ens bli rättegång, eftersom han var minderårig vid tidpunkten. — Jag har ingenting med Julia att göra, absolut ingenting, svarade den idag 20-årige mannen. Förutom Per S och 20-åringen har polisen sett ytterligare en ung man som tänkbar mördare. Mannen var jämnårig och bekant med Julia och hade fattat visst tycke för henne men om hans känslor var besvarade var tveksamt, även om Julia gärna umgicks med honom. Som en kväll strax innan mordet, som Julia tillbringade i hans bostad. En av mordutredarna funderade på om den, möjligen försmådde, mannen i ett infall av raseri slagit ihjäl Julia. Förhör hölls med personer i hans bekantskapskrets och själv förhördes mannen vid tre tillfällen och även om han aldrig var formellt misstänkt så kände han sig under en period utpekad som Julias mördare. Sju år efter mordet stod polisen vid årsskiftet åter på ruta ett. Åklagare, utredare och spaningsledning hade bytts ut vid flera tillfällen, rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp hade anlitats, förhör med hundratals personer hade hållits men mordet såg ut att förbli ouppklarat. Ända tills polisen hittade de två män som nu står åtalade för mordet. I morgon berättar vi hur det gick till.

Läs vidare med Digital!

8 kri veckan i 8 veckor

Läs HD för 8 kr/vecka i 8 veckor – därefter tillsvidare 129 kr/månad. Ingen bindningstid.

Säg upp när du vill.

Visa vad som ingår i Digital

Det här ingår i Digital

  • Fri tillgång till alla nyheter på hd.se och i vår nyhetsapp.
  • HDpasset med mängder av erbjudanden – spara tusenlappar!
  • Nyhetsbrev med de senaste nyheterna – direkt i mejlen varje dag.

Annons

Annons

Till toppen av sidan