Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Sommarön som lever året om

Hur är det att bo på en klippa långt ute i Östersjön mitt i vintern? På Christiansö lever 95 personer året om på 25 hektargranit som en gång i tiden var en örlogsfästning. Vi for dit och fann ett väl fungerande samhälle och många vänliga öbor - när de väl bestämt sig för att prata med oss.

Sol over Gudhjem. Det är rökt sill på rågbröd med lök och rädisor, krönt med en rå äggula. Och sol över Gudhjem är det verkligen. Postbåten Peter lägger ut i ett gyllengult förmiddagsljus; man skulle kunna inbilla sig att det var i svinottan en ovanligt kylig sommarmorgon om det inte vore för att solen står i sydost i stället för i nordost. Men det är mitt i vintern, strax före jul när natten är som längst och dagsljuset som klenast. Båten rullar makligt i gammal dyning, himlen är blå och i diset mot horisonten österut skymtar snart några vaga konturer. Dit är vi på väg. Till Christiansö, några karga skär 12 kilometer från Bornholm mitt ute i Östersjön.

Christiansö, eller Ertholmene som hela den lilla ögruppen heter, hyser knappt hundra fastboende öbor, som klamrar sig fast bakom fästningsmurarna på denna vindpinade gamla örlogsbas. Sommartid går turistbåtarna dit i skytteltrafik från båda Skåne och Bornholm, men från höst till vår får öborna ha sina klippor för sig själva. Då är Christiansö en av de mest isolerade platser man kan tänka sig, så långt österut i Danmark som man kan komma. Postbåten från Gudhjem är livsnervern. En timmes färd i så här års oftast gropig sjö. Med den uträttas alla ärenden. Men en öbo, som ska in till "landet" som man kallar Bornholm, kan inte komma hem samma dag utan måste övernatta.



En dam i päls får höra att vi är svenska journalister och undrar vad vi ska göra på Christiansö. När vi berättar att vi vill känna på stämningen och beskriva hur det är att bo på en klippa i havet under de långa mörka vintermånaderna rynkar hon på ögonbrynen.

—Det blir nog inte lätt. Är det något som Christiansöborna är utleda på så är det journalister. Men lycka till, säger hon med en olycksbådande medlidsamhet.

Det var inte precis vad vi ville höra, och inte blir det bättre när vi stiger i land och möts av misstänksamma blickar. Krogvärden, som vi hyrt rum hos, hälsar oss välkomna i kommandoton.

—Det är frokost klockan 12, inte fem i, inte fem över, utan klockan 12!

Frokosten, lunchen alltså, smakar oss inte riktigt så bra som den kunnat göra. Krogvärden tycker att vi är galna som kommer vid denna udda tidpunkt, den sämsta tänkbara.

—Allt är ju stängt och halva ön har rest härifrån på juleferie.

Han låter förstå att egentligen är också krogen stängd och att han mer eller mindre öppnat den på nåder för vår skull. Sen berättar han om sommarens turistinvasion där varje båtlast är att likna vid gräshoppssvärmar, som äter rent på ön. Tusen sinom tusen ska utfodras på tre timmar innan de försvinner med vändande båt. Själv har han aldrig en ledig sekund. Hur otroligt skönt är det därför inte när vintern kommer och lugnet infinner sig.

Snacka om att känna sig som inkräktare.
Sålunda stukade lommar vi ut på "Gaden", som Christiansös huvudstråk heter. Den löper mellan två mycket långa gamla kaserner, som nu är privatbostäder. Alla byggnader har ett militärt förflutet och fyllde olika uppgifter under fästningstiden. Nybyggnation är förbjuden. Sedan flottan lämnade ön 1855 har ingenting förändrats, och det ger samhället karaktär av ett friluftsmuseum, som dock är i högsta grad levande. Längs Gaden finner man de inrättningar som öborna behöver för trivsel och ett drägligt liv; postkontor, läkarmottagning, bibliotek, administrationskontor, handel och krog. De ger också jobb. Förr var fisket huvudnäringen, men nu är det service och underhåll. Den illusoriska fästningskulissen kräver ständig vård för att bestå och dessutom sliter turisternas lämmeltåg hårt på ön. Vintern går åt för att hålla ön i gott skick.

Det är långtifrån dött på Christiansö, trots påståendet om att halva befolkningen har flytt fältet. Kyrkan får nytt tak, hantverkare flänger på kajen eller på bron över till systerholmen Fredriksö, en fiskare packar lite torsk, en familj hänger tvätt i det osannolikt milda solskenet. Men alla verkar upptagna med sitt och tittar hellre bort än ger sig i lag med ett par utbölingar med kamera på axeln. I vårt beråd börjar vi koka ihop konspirationsteorier. Är de inavlade hela bunten här eller kommer sig avogheten av att vi är svenskar?

Då möter vi vår goda fe.

—Hej, är det ni som är journalisterna från Helsingborg?

Lise Johnsen är lärare på ön. Vi har som hastigast pratat med henne i telefon i förväg, och hon är ett under av vänlighet och hjälpsamhet. Dörrar öppnas och snart sitter vi hemma hos John Nielsen och hans fru Anne-Marie Kofoed, som bor på Fredriksö-sidan i en liten villa som kallas "Bödelns hus". Bara en sån sak. Vardagsrummet är fullt av tomtar. Några bödelsverktyg ser vi dock inte.

— Men det var här han bodde och helt visst blev folk hängda på ön under militärtiden, säger John Nielsen.

Han är öbo i sjunde generationen. Tre av hans syskon bor också här. Fru Anne-Marie bjuder på honungssnaps, en specialitet från hennes barndomshem på Bornholm, och vi avvecklar konspirationsteorierna.

—Man kan förstå om folket som bor i Gaden är trötta på turister. Där är ju så trångt mellan husen. De glor genom fönstren och en del klampar till och med in i lägenheterna. Men annars är det bara trevligt med besökare, försäkrar John och Anne-Marie.

—Vi lever ju dessutom på dem.

De kan inte tänka sig något bättre ställe att bo på än Christiansö. Tidigare drev John krogen men nu är han hamnfogde. Det betyder att han har fullt upp om somrarna, när hamnen är full av lustseglare, men ganska stillsamt om vintrarna. Anne-Marie lägger in sill på öns enda lilla företag, Christiansö-sild, ett aktat namn i gourmetkretsar. Båda bedyrar att de egentligen aldrig känner sig isolerade, inte ens när postbåten ställer in seglatsen på grund av dåligt väder.

—Det är bara skönt när båten inte går. Vi saknar ingenting.

Annars finns det en term för den känsla av fångenskap, som kan infinna sig hos somliga; ø-kuller.

—Men den har vi aldrig känt.

Hemligheten, om det nu finns någon, är att öborna har varandra. Både paret Nielsen-Kofoed och Lise Johnsen vittnar entusiastiskt om öns sociala liv om vintern. Man träffas och man ordnar fester. De kan räkna upp minst sex föreningar: skytteföreningen, stötteföreningen (en stödförening för öns väl), syföreningen och kortspelsklubben. Därtill det mera formella örådet och menighetsrådet (det kyrkliga församlingsrådet).

Öns legala status är ett kapitel för sig. Den sorterar direkt under försvarsministeriet som styr via en anställd förvaltare. Christiansöborna brukar säga att de lever i en upplyst diktatur — eller oupplyst om förvaltarens beslut inte faller dem på läppen. Örådet är bara rådgivande. Samtidigt lever de i ett skatteparadis. Eftersom ingen kommun är inblandad slipper öborna kommunalskatt. Statsskatten är 6 procent.

Å andra sidan får ingen äga något på ön, för staten äger allt. Bostäderna är bara till låns. För att få bo på ön krävs att man antingen är född där eller har jobb där. Lägenheterna är tjänstebostäder. När tjänsten är slut får man flytta, såvida man inte som John Nielsen är född på ön.
På hemväg från Bödelshuset tittar vi med Lise Johnsen som förkläde in på "bakgården", ett litet kyffe mellan handelsboden och krogen. Där sitter öns jobbare och tar sig några öl efter dagens knog. Rummet är överlastat med julpynt men liknar för övrigt ett magasin. En inofficiell pub för internt öbruk. Vi känner att vi hamnat på privat territorium och smyger ut efter en stund.

Middag på Kroen och vår värd bär fram ett stort fat stekt små-ål. Till den stuvad potatis och (skånsk) ättiksgurka. Ålen är fångad utanför Chistiansö och smakar ljuvligt.

I baren sitter ett annat gäng öbor och "raffler", det vill säga spelar tärning. Ön lever. Men vid sjudraget bryter man upp. Var och en går hem till sig. Kvällen är inne. Ön blir tyst och lugn som en filbunke, det är bara havet som stillsamt sorlar i mörkret.

Men framåt tio blir det plötsligt liv igen. Henrik Fritiof, Christiansös ende heltidsfiskare numera, kommer in med sin båt efter många timmars laxfiske. Folk är nyfikna på resultatet. På kajen står bland andra Finn Hansen som berättar att han seglat 35 år på DSB-färjorna mellan Helsingör och Helsingborg. Men har är född på Christiansö och dit har han återvänt. Han har också sin gamla mor på ön, hon är 97.

—Flera gamla bor kvar här ute och klarar sig tack vare hemtjänsten. Det är bra ordnat, säger han.

Henrik Fritiof har haft en ganska lyckad dag på havet. Den ena lådan med fin Östersjölax efter den andra landas på kajen i starkt strålkastarljus. Han har en nästan ny båt som är utrustad med många moderna finesser. Och det behövs eftersom han fiskar helt ensam.

—Det är klart att det hade varit roligare om vi varit två på båten, men det skulle inte bära sig.

För ett par år sedan var han nära att stryka med efter att ha blivit nerseglad av ett handelsfartyg i snöigt vinterväder. Han kämpade i den 0-gradiga Östersjön i 25 minuter innan handelsfartyget lyckades plocka upp honom. Då var han medvetslös.

—Men jag hade ändå tur. Man klarar sig i allmänhet inte mer än fem minuter i så kallt vatten.

Olyckan blev en rejäl tankeställare, men han beslöt sig trots allt för att fortsätta och beställde en ny båt. Och på den vägen är det.
Golvet lutar i hotellrummet. Det är ursäktligt eftersom huset är från 1703. Orion har vandrat upp på stjärnhimlen och stirrar in genom det höga fönstret. Strax intill reser sig Store Tårn. Christiansö fyr härskar överst i tornet och sveper sin ljuskägla horisonten runt. Men den syns bara som ett svagt återblänk här nästan rakt underifrån. Det är natt och tid finns att fundera på dessa små skärs märkliga historia.

Före mitten på 1600-talet var Ertholmene öde öar. Bornholmarna använde dem som övernattningsplaster under sillfisket men någon bofast befolkning fanns inte. 1658-60 tillhörde holmarna faktiskt Sverige som en följd av den för Danmark så olyckliga freden i Roskilde. Det var också hotet från Sverige som ett par årtionden senare satte ögruppen på den militärpolitiska kartan.

1680 började svenskarna bygga en stor örlogsbas i Karlskrona. Danskarna behövde en strategisk motvikt. Valet föll på Ertholmene, som erbjöd en skyddad naturhamn mellan två klippskär. 1684 startade arbetet på order av Christian V. Så blev Ertholmene "fästningen Christiansö", ett imponerande bygge i granit som bröts direkt på platsen och som lämnat efter sig otaliga ärr i berggrunden.

I krigiska sammanhang blev fästningen inte mer än en fotnot i historieboken. En enda gång dundrade kanonerna här. Det var under Napoleonkrigen hösten 1808. En brittisk eskader kom och besköt fästningsverken under några timmar och danskarna besvarade elden med sin grövsta mörsare. Resultatet blev klent på båda sidor. Engelsmännen lyckades döda sex fångna svenska matroser och en gammal dam med en vilsekommen bomb, medan den danska mörsaren sprack vid första skottet.

Den kanske märkligaste episoden inträffade redan 1716, då Peter den store gästade fästningen. Tsaren passerade med hela ryska flottan och tog tillfället i akt att hugfästa vapenbrödraskapet mot Karl XII med ett dygnslångt besök.

Desto fler dagar, månader och år gick händelselöst förbi under mördande rutin. Christiansö blev tidigt förvisningsort för missdådare, sinnessjuka och livstidsdömda, eftersom den ansågs rymningssäker. Även folk som var obekväma i största allmänhet hamnade här, i tjänsten eller som politiska fångar.

Erfarenheterna från 1808 pekade på att såväl befästningar som beväpning var i behov av stora förbättringar. En del gjordes men inget kunde hindra att fästningen nu snabbt blev föråldrad. 1855 lades den ner. Garnisonens soldater hade haft tillåtelse att fiska i tjänsten, och många av de som avdankades 1855 ville stanna på Christiansö som fiskare. Det fick de, och så startade det civila samhälle som fortfarande fungerar på ön.

Kring sekelskiftet blommade Christiansö upp som en konstnärskoloni i Skagenskolans efterföljd. Ett av de stora namnen här var svensken Karl Isakson, som blivit mer berömd i dansk konsthistoria än i svensk.



Nästa morgon är himlen pålitligt decembergrå och Östersjön reser ragg i frisk nordvästvind. Det känns normalt. Vi beöker skolan, som är avsides belägen ungefär 300 meter från Gaden. Det är nästan så långt man kan komma på huvudön. Längre ut ligger en liten udde som kallas för "Verdens ende".

Skolan har två lärare och nio elever i varierande åldrar. Det är terminens sista dag och lärare Jens Christensen myser in julen med högläsning. Lise Johnsen sitter bredvid. De små ritar medan de lyssnar, de stora sitter bara och slappar. Tre av barnen är för övrigt Lise Johnsens egna, så man kan säga att familjen Johnsen dominerar skolan.

Undervisningen sträcker sig från förskola upp till och med årskurs 7, sedan måste man fortsätta i land. Och då är det i regel en internatskola på Själland som gäller och inte Bornholm. På grund av de dåliga förbindelserna måste eleverna i vilket fall som helst inackorderas, och den frågan har inte gått att lösa på Bornholm. Michelle Stigfeldt går i sexan och är äldst bland eleverna just nu. Hon ser fram emot flytten till Själland om halvtannat år med lite blandade känslor.

—Det är tråkigt att behöva lämna Christiansö, men det ska bli roligt att få träffa jämnåriga kamrater för det har jag inga här, säger hon.

Till nästa termin ska det komma två elever till, och det är bra både för skolan och för ön, tycker lärarna.

De är båda nyinfyttade till ön och fortfarande uppfyllda av den kick som miljöombytet gett; naturen, människorna och den speciella stämning som det isolerade läget och den begränsade ytan skapar. De tycker att de har kommit till ett litet paradis och har svårt för att se några nackdelar över huvud taget, möjligtvis med undantag av arbetsmarknaden. Den som har jobb på ön har också bostad, men jobb åt andra familjemedlemmar ingår förstås inte automatiskt. Jens fru är frilansfotograf och vistas omväxlande på ön och i land. Men Lises man bor stadigt på ön och tar de påhugg som går att få till exempel inom hemtjänsten.
På kroen väntar Christiansösill, grovbröd och sylta att lägga som en stadig barlast i magen inför en möjligtvis gropig hemresa.

—Nå, fick ni något ut av besöket, undrar värden.

Jodå, men vi befarade det värsta när vi klev i land.

Värden nickar.

—Folk blir barska av den karga naturen här ute, säger han.

Postbåten Peter har anlänt till kajen och nu morsar vi på alla och alla morsar på oss, medan vi kliver ombord. Gladelig jul och hälsa hem till Skåne. Utanför hamnen möter vi nordvästen men den är inte i kräkpåseklass. Först Lilletårn, och sedan Store Tårn, krymper långsamt i Peters kölvatten tills de går ihop med horisonten.
Gå till toppen