Kultur

Tidskriften: Kritiker Nummer 3/2006

Tidskriften

Kritiker

Nummer 3/2006



Det är tidig morgon. Mörkret motas undan av orangea ljus från Stockholmsvägen. Ett stenkast härifrån, på andra sidan parkeringsplatsen och bakom bilhandlarens upplysta fönster, blinkar skylten som ger mig huvudbry: "Systemtext". Varje dag funderar jag på om den vill mig något. Finns det en dold mening bakom det faktum att jag bosatt mig i en lägenhet med utsikt mot en skylt som blinkar "Systemtext", eller är det bara ett i den långa rad av sammanträffanden som undandrar sig förklaring?

Frågan blir inte mindre akut av den tidskrift som ligger på köksbordet. Den samskandinaviska Kritiker, som föddes ur Fria seminariet för litterär kritik, men numera står på självständiga ben. För om det är något som kännetecknar de föredömligt disparata bidragen i tidskriftens decembernummer, så är det just detta: oviljan att lita på att det som saker och ting utger sig för att vara – är just det de utgör sig för att vara. (Är "Systemtext" ett utifrån kommande påbud om att skriva texter i Perecs efterföljd? Är det "språkmaterialisterna" som har varit framme? Hur förhåller sig de båda leden "system" och "text" till varandra? Är det en oxymoron? En överflödig upplysning? En tautologi? För det kan väl inte bara vara ett företagsnamn?) Eller som Anders Johansson påpekar i sitt enkätsvar på frågan "Vad är kritik?": "… att kritisera är att dela, i kantiansk bemärkelse. Att göra distinktioner. Eller mer byråkratsvenskt: att kritisera är att beskriva, tolka och värdera. Hur slitna dessa svar än må framstå vore det naivt att tro att man kan ta sig förbi dem…"
Svårt är det, för att underdriva, att rätt gå in i tidskriftens hydraliknande förslag och uppmaningar till hur kritikern bör förhålla sig till såväl verkligheten som fiktionen. Svårt är också att inte drabbas av metakritisk yrsel i anmälandet av dessa kritiska texter. Men sant vad gäller dagskritiken är i alla fall detta; för att kunna tala om något som helst måste en eller flera idéer utkristalliseras och prövas på materialet. Ett urval och en bortsållning. En utgångspunkt och en vinkel.

Den gemensamma nämnaren jag tror mig se i Kritiker-skribenternas utgångspunkter är tvådelad. Dels finns här en våldsam tilltro till det intellektuella resonemangets förmåga att hitta fram till väsentligheter, dels en vilja (och förmåga!) att ställa sig främmande inför det vi i vardagen tycker oss är uppenbarat.

För att ta ett konkret exempel. När Ulf Eriksson läser Espen Haavardsholms två självbiografiska böcker: "Gutten på passbildet" och "Tjue", konstaterar han att biografi betyder livsskrift: "att skriva fram sitt liv och/eller att låta livet föda skrift." Det är en mening som för vem som helst borde duga som förklaring på frågan vad biografi är för något. Men för kritiken, för den disciplin som har till uppgift att dela och göra distinktioner, att tolka och värdera måste det till någonting mer. Ulf Eriksson ställer därför genast frågan: "Vad är då liv?" Det är en fråga som närmar sig barnets förhållande till världen. Och ur denna fråga genereras tankar och tal som på ett medskapande sätt griper in i Haavardsholms verk. Den goda kritiken blir därigenom den som inte bara delar, utan också deltar i någonting. Det kan tyckas vara ett ouppnåeligt ideal, men att inte försöka vore att ge efter för lathet och positioneringslusta. Ett bra botemedel mot det sistnämnda fås genom att läsa Henrik Petersens genomgång av de senaste årens svenska poesidebatt och – positionering. Med hjälp av den danska poeten Henrik Have inte bara dekonstruerar, utan också destruerar han den många gånger skapade konflikten mellan så kallad retrogardistisk och språkmaterialistisk poesi. Och om man undrar vad man skall ha en tidskrift som inriktar sig på det kritiska samtalet till, så är ett mycket konkret och användbart svar detta: efter Petersens text kan jag lättare läsa följande författare bortom bilden av dem som företrädare för en fiktiv ideologisk riktning: Hanna Hallgren, Lars Mikael Raattamaa, Johannes Heldén, Aase Berg, Helena Eriksson, Johan Jönson med flera.



Som absoluta höjdpunkter i numret framstår till sist Simen Hagerups diskussion om det monstruösa i litteraturen med utgångspunkt i några mycket märkliga läsarbrev som publicerats i Fredrikstad Blad, liksom Maria Zennströms essäistiska dagboksfragment i "Varför vågar jag inte skriva om något annat än Ryssland?". För jag erkänner villigt att om jag av ledarens alltför hårda fokusering på kritikens förflackning drabbas av klaustrofobi och andnöd; av meningsförlust och avsmak för allt som har med den "litterära kritiken" och den "litterära offentligheten" att göra, i Zennströms noggrant komponerade rumslighet hittar den sårighet och nakenhet som bidrar till att göra tidskriften till en av de mest oumbärliga vi har.
Gå till toppen