Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Bengt Lewan: Den farliga renässansen

Vad är en renässansmänniska? Under 1960- och 70-talen, under inflytande av bland annat psykologen Maslows teorier om "behovs-pyramider", kom ordet att beteckna den moderna och allsidigt utvecklade individen. Konstnärligt skapandet var kulmen på det som kallades "självförverkligande". Helst skulle man behärska lite av varje: spela teater, skulptera, skriva vers, musicera samt mer praktiska färdigheter som att meka med bilen och odla sin trädgård.

Vad vi dagligdags kallar "flummigt" kanske har sin grund i de idéer om renässansmänniskan som lanserades i mitten av 1800-talet av den schweiziske historiken Jacob von Burkhardt i boken "Die Kultur der Renaissance in Italien". Skillnaden mellan renässansens gestalter och vardagsmänniskan såg Burckhardt som en motsättning mellan sydländskt och nordiskt – "en av denna boks huvudsatser att det ej är renässansen enbart utan dess nära samband med den samtida italienska folksjälen, som lade under sig Västerlandet".

Allt ansågs handla om en pånyttfödelse av de konstnärliga, intellektuella och – nota bene – hedniska idealen från den grekiska och romerska antiken. Ordet renässans kommer från franskans "renaître" – pånyttfödas. Ordet användes redan på 1500-talet av den italienske målaren Vasari i boken "Vite" – han talade om "rinascita". Då handlade det om en nyorientering inom konsten mot en större naturlighet som inleddes med mästare Giotto. Under de följande århundradena kom ordet att beteckna de sköna konsterna och litteraturens återfödelse under quattrocento och cinquecento – 1400- och 1500-talen.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen