Nyheter

Han vill göra möbler för det viktiga i livet

Blunda och föreställ dig en verkställande direktör som vill leva som en egendomslös. En man som är emot konsumtionssamhället, men samtidigt vill få oss att köpa det han säljer. Visst, det låter som en omöjlighet, som en koan att meditera över, som att klappa med en hand. Men han finns och heter Nirvan Richter — hjärnan och hjärtat bakom möbelföretaget Norrgavel.

Första gången Nirvan Richter visade sina möbler i ett större sammanhang var på bostadsmässan i Karlskrona 1993. Fast på den tiden hette han Erik. Folk gick runt i utställningshuset och fingrade drömmande på de säregna möblerna i massiva nordiska träslag som bok och al. Det luktade av linolja, såpat trä och äggoljetempera — som från en annan värld, långt ifrån irriterande lösningsmedel och formaldehydstinna spånskivor. Erik Richter stod i det kombinerade köket och vardagsrummet och pratade, i centrum för besökarna. Möblerna skulle säljas efter utställningens slut och många hade fallit för hans påfågellika länstol. Själv hade jag blivit förtjust i ett par låga bokhyllor, vars like jag aldrig sett.
Erik Richter växte upp i Stockholm. Möbler hade intresserat honom ända sedan han var i 15-årsåldern och satt hemma i familjens danska hörnsoffa och plöjde utländska inredningsmagasin. Han lärde sig allt om ikoner som Börge Mogensen, Alvar Aalto och Bruno Mathsson. Och om den amerikanska Shakerrörelsen, som såg perfektionen i möblerna som en hyllning till Gud.
Efter gymnasiet gjorde Erik lumpen och kom in på arkitektutbildningen på Kungliga tekniska högskolan. Men vid examen visste att han inte skulle orka snacka för det han tycker är viktigt — materialval och ytbehandlingar — när han mötte byggföretagen.

— Nej, då skulle jag få ägna resten av mitt liv åt att argumentera. Och det ville jag inte, säger Nirvan Richter när vi träffar honom på Norrgavels kontor på Ängelholmsgatan i Malmö, nära Möllevångstorget.
Därför blev det möbler, där han själv kunde ha kontroll över hela processen — hur de ska se ut, tillverkas och säljas.

Hans kontor är sparsamt möblerat, i linje med hela tanken bakom Norrgavel. Få ägodelar, men vackra. Ett par bokhyllor på väggen bakom skrivbordet. Tre stolar. En hurts. Solljuset som leker på väggen, nästan som om det var planerat.
Nirvan Richter är lång, med en mörk röst som inger respekt. Samtidigt: en pojkaktig charm och så det där breda lyckliga leendet som han har i katalogerna — det dyker också upp ofta under intervjun. Han utbildade sig till möbelsnickare på Carl Malmstens skola. Sedan flyttade han från Stockholm, som kändes för stort, med sin fru och två barn. Först till Helsingborg. Sedan vidare till Lund.
Det var i skarven mellan Helsingborg och Lund, i början av 1990-talet, som Norrgavel startades. Namnet kom inte direkt.

— En dag pratade jag i telefon med en kompis från Stockholm. Hon hade precis varit på möbelmässa i Köln och berättade att flera unga företagare valt nonsensnamn på sina företag. Det kunde vara någon koppling till platsen där de verkar. Jag sa att det enda som var utmärkande för huset vi skulle flytta till i Lund var den stora norrgaveln. Jamen, Norrgavel? — det är bra.
Företaget öppnade snabbt butiker i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lammhult. Man blev först i Sverige med möbler miljömärkta med Svanen. I dag finns det butiker även i Köpenhamn och Sapporo i Japan.
I Norrgavels värdegrund står att det "inte är primärt möbler vi säljer, utan ett förhållningssätt till inredning, egentligen till livet i stort". Enkelhet är ett motto. Men inte en påver eller minimalistiskt sökt enkelhet, utan snarare en längtan efter okonstlad enkelhet. Som att ett bord får se ut som ett bord.
Nirvan Richter konsumtionsvägrade under 15 år och levde med möbler som han hittat i containrar, som en reaktion mot kommersialism och slit- och slängsamhället. Med Norrgavel vill han få oss att konsumera mindre, men unna oss högre kvalitet.
Det låter ganska motsägelsefullt när du klagar på konsumtionssamhället och samtidigt är egen företagare...

— Ja, det fick jag inte ihop. Hur fan ska jag kunna ha möbelbutik om jag är negativ till kommersialismen? Men jag kom på att det negativa för mig är inte att sälja saker, utan det är när företag försöker prångla på oss en massa skit.
År 2001 kom boken"Guide till Gud" av Görel Byström Janarv och Pål Sommelius. I den berättade hundra kända och okända svenskar om sin gudstro. Erik Richter var en av dem, men hade bytt tilltalsnamn till Nirvan. Så här skrev han:

"Ska man ägna hela sitt liv åt hur en bordsskiva ska se ut? Eller hur en stol ska fogas samman? Jag kom till en punkt när frågorna om hur man får utsidan att stämma med insidan blev akuta. Det tog mig 30 år att få ihop de här världarna. Men något har jag lärt mig. Genom att sluta läsa morgontidningen och sluta se på tv fick jag tid över för meditationen. Varje morgon och eftermiddag efter jobbet, rullar jag undan skrivbordet, drar fram madrassen, sätter på skivan — och startar en andlig resa."
Texten slutar:

"Jag har längtat hela livet efter att bli en vuxen man som är sig själv. Som tar sin andliga längtan på allvar. Nu är jag på väg att bli det."
Vad hade hänt?

Jo, i mitten av 1990-talet gick han en 1,5 år lång terapeut- och meditationsutbildning i Danmark. Meditationerna började sju på morgnarna och höll på i omgångar fram till midnatt. Erik Richter bodde på internat under tiden, helt isolerad från omvärlden. Ingen tv, inga böcker. Inte ens kaffe. Allt handlade om att gå in i sig själv.

— Det var det bästa jag gjort. Det var ungefär som att ställa sig i en orangutangbur och plötsligt befinna sig i något fullständigt okänt och skitläskigt. Det handlade om att våga titta på sig själv.
Efter utbildningen fick han meditationsnamnet Nirvan, befrielse, av ett meditationscentrum i Indien. Han fick det i ett brev, efter att först ha skrivit och berättat om sig själv.

— Att byta tilltalsnamn var en signal utåt och ett sätt att ta mig själv på allvar. Ett sätt att inte förlora det jag funnit. Vissa människor blir väldigt provocerade av sånt, speciellt om det finns någon indisk guru inblandad. Men folk får säga vad fan de vill, det här hade jag längtat efter hela mitt liv.
Nirvan Richter blev en sannyasin — en egendomslös asket i hinduisk tradition — i Oshorörelsen, före detta Bhagwanrörelsen. Grundaren, indiern Rajneesh Chandra Mohan, mer känd som Bhagwan Shree Rajneesh, åtalades för svindlerier och utvisades från USA 1985.

— Han sitter där på väggen, säger Nirvan Richter och nickar mot ett litet fotografi av en skäggig gubbe.

— Han sekreterare höll på med dumheter. Jag har inte satt mig in i det, jag bryr mig inte, men jag vet att det var en massa turbulens.

Han var en provocerande människa. Han fick en massa Rolls royce av rika Hollywoodmänniskor men grävde ner bilarna i en öken. Han sa: "Hallå, hundra Rolls royce är inget att sträva efter, ni är något mycket större än det".

— Vad ska man sträva efter då?

— Ingenting.

— Ingenting?

— Efter tomheten. Att försöka våga ta in tomheten.

— För mig låter det meningslöst.

— Men livet är meningslöst. När man vågar inse det blommar det plötsligt ut och får världens mening. Om du går en meditationskurs hos mig och jag leder dig in i tomheten vill du förmodligen inte därifrån. Det finns ingen anledning att gå nån annanstans, man är hemma.
Under gymnasietiden var han intresserad av det som traditionellt förknippas med tänkande — filosofi, psykologi, etik och moral.

— Numera handlar det mer om motsatsen. Jag är mer fokuserad på att fånga stunderna av icke-tänkande, att komma bortanför hela intellektet, att komma bortanför hela tänkandet. Vi pratar om att fånga stunden, leva i nuet. För att vara närvarande måste vi stänga av intellektet.
Alltså: när man är i intellektet känns tomheten tråkig och skrämmande. När man är i tomheten är den det mest gudomliga och självklara som finns.

— Vet du hur den där låga bokhyllan kom till, frågar han plötsligt.

— Nej, svarar jag nyfiket, eftersom han för en stund sedan sa att "möblerna blir inte till som du tror", och inte svarade på min följdfråga om hur han kommer på dem.

— Under min uppväxt längtade jag efter att ha en massa böcker. Kring 30 insåg jag att det bara handlade om min självbild, att jag ville göra ett intellektuellt intryck på andra och på mig själv. Bokhyllan stod för en längtan att kasta av mig det där oket. Vad händer om jag tar bort alla böcker? Tänk att bara ha kvar de få som verkligen betytt något. Jag ville ha en riktigt fin möbel för de böckerna.
Han lutar sig framåt i stolen. Jag känner att nu kommer någon sorts summering, det vi bör betänka, själva mantrat.

— Det var skönt att extrahera ut det som är viktigt. Så kände jag i mitt liv också. Välj ut det som är finast och berör dig. Strunta i allt annat.

Nirvan Richter

Ålder: 52

Familj: Sambo. Fyra barn från ett tidigare förhållande.

Bor: lägenhet i Lund.

Yrke: VD, arkitekt, möbeldesigner.

Nirvan Richter om...

möbler:

Norrgavel bejakar ett mer nomadlikt förhållande till möbler. Hörnsoffan jag växte upp i var fin, men stod på samma ställe i 20 år. Vi behöver omväxling, men i stället för att byta ut ett helt möblemang kan man byta kuddvar på en kudde, eller möblera om. Jag tänker ofta på möbler som folksamlingar, att de kan prata med varandra.
meditation:

Efteråt känner jag skillnaden i varje steg. Jag ser vårblommorna och fåglarna på ett helt annat sätt. Jag jämför det med en duktig filmmakare som kan zooma in saker, så att man upplever dem starkare och verkligare än i sitt eget liv.
konsten att vara människa i vår kultur:

Där har vi noll koll. Möjligen får vi lära oss i skolan vad en projektion är. Vi har med oss en massa begränsningar från tidigt i våra liv, och det gäller att luska ut vad man går runt med i sin ryggsäck.
Gå till toppen