Något oväntat (det faktum att både James Dean Bradfield och Nicky Wire släppte soloalbum förra året gjorde inte att en ny Manicsskiva kändes sannolik) släpper Manic Street Preachers nu sin åttonde skiva. Än mer förvånande är att den är helt okej. För kom igen; hur upphetsande såg det här ut på pappret? Tre farbröder i begynnande medelåldern bestämmer sig för att rocka till det som på den gamla goda tiden, då bandets gitarrist karvade in "4 real" i armen med ett rakblad mitt under en intervju med en musikjournalist som hade mage att ifrågasätta bandets äkthet. Framför allt har Manics med "Send away…" hittat tillbaka till den melodiösa guldgruva som de grävde i på "Everything must go". Det här är ljudet av ett band som slappnat av och insett att dess styrka ligger i pompösa programförklaringar till låtar. På "Send away…" är det, på gott och ont, allt som oftast 1995 igen.