Musikaliska underbarnet Rufus Wainwright har gjort en stor sak av hur lättillgängligt hans nya album är. Och visst; ställt bredvid de oförglömliga syskonplattorna "Want one" och "Want two" är det här hissmusik. Wainwright tar till de stora gesterna, oavsett om det handlar om finstämda, stråkunderstödda pianoballader eller snärtig stämsångspop. Stämningsläget är med andra ord alltjämt uppskruvat, och laddat — Wainwright förnekar sig inte som drama queen och termen "lättlyssnat" ska ses i ljuset av det. "Release the stars" lär inte frälsa nya lyssnare; däremot lär redan invigda omfamna det här utan större tvekan. Problemet med albumet är just det — trots en självklart hög lägstanivå (vi har att göra med en pålitlig hantverkare och låtsnickrare i en teatral poptradition med tentakler decennier bakåt) gör Wainwright det lite lätt för sig. Hälften av låtarna känns mer som standardnummer, ihopkrafsade med gåspennan medan han filade vidare på sin Judy Garland-show. Mer koncentration och fokus nästa gång, om jag får be!