Någon reklam görs inte för denna nordvästskånska attraktion. Inte heller finns några vägvisande skyltar. Ändå är det en och annan privatperson som hittar den anonyma infarten till herrgården, just där 111:an stupar ner mot havet i Christinelundsbacken.

— Vi läste den lilla annonsen i HD. Trots att vi har bott här i 70 år har vi aldrig gjort ett besök på Christinelunds park. Men vi har hört talas om den, säger Gunn Blom som är på besök med sin make Nils.

Buskarna planterades 1910—20, ungefär samtidigt som Sofiero fick sina. Och de har nått samma imponerande höjd. Buskarna har stått så tätt att stigarna slingrar sig fram som i en labyrint och mynnar ut i gläntor som omgärdas av skyhöga blommande buskar. Men i år har några stigar breddats med motorsågens hjälp och bara stubbarna vittnar om jättebuskarna som stått där.

— Undrar varför de har gjort så där, säger Nils Blom.

HD bollar frågan vidare till Jan Pettersson, trädgårdsmästare på Christinelund.

— Rhododendron har ett ganska litet rotsystem och välter lätt när de blir för stora. Därför har vi kapat en del med motorsågen. Men det är inga problem, de växer snart ut igen, säger han.

Lars Thorsson är en annan förstagångsbesökare. Han har kameran i högsta hugg och går i närkamp med ett bestånd av färgsprakande azaleor.

— Otroligt välskött trädgård, säger han när han har passerat rhododendrondjungeln och kommit ut i den herrgårdstjusiga parken.

— Tråkigt bara att den bara är öppen fyra dagar om året, tillägger han.

Förut fanns det ett avtal med länsstyrelsen att hålla öppet under maj—juni så att allmänheten kunde se den engelska parken under hela blomningstiden. Det var på den tiden som rhododendronparken ingick i naturreservatet i området. 1991 uteslöts parken ur reservatet, som nu endast utgör ädellövskog. Då begränsades öppethållandet, och det har sedan minskat successivt genom åren.

Nu är det alltså öppet fyra dagar, torsdag—söndag den här veckan klockan 10—16.