Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sport

Ökenvandringen varade i 24 långa år

HIF 100 ÅR. På söndag fyller HIF 100 år. Sporten firar det med att berätta klubbens historia i fyra delar. Del 4: Uppgång och nästan förfall.

Det här är historien om en ökenvandring som varade i 24 år och 11 dagar.

Precis som kamelkaravanerna försökte HIF navigera efter stjärnorna på sin väg ut ur öknen.

Många gånger visade stjärnorna fel väg och laget kom helt vilse.

I stället för de stora arenorna i Stockholm, Göteborg och Malmö hamnade HIF på små trivsamma idrottsplatser - Färjestaden på Öland, Spjutsbygd i Blekinge och skånska Arlöv.

Den 27 oktober 1968 trillade HIF ur allsvenskan. Den 7 november 1992 vann man kvalmatchen borta mot IFK Sundsvall och var åter ett allsvenskt lag.

Efter 6-1-förlusten i Åtvidaberg 1968 sa lagkaptenen Rolf Norell:

- Det är vi spelare som fört ned laget. Det är förbanne mig också vår skyldighet att återföra klubben.
Bara en av dem som fanns i omklädningsrummet på Kopparvallen fick vara med om att föra upp HIF - Roy Lindquist. Men det tog nästan 25 år. Han spelade i HIF 1966- 1974, sedan var han assisterande tränare 1987- 1992 och 1993-2003 satt han i styrelsen.

De allra tyngsta åren var 1972 och 1973, samt 1987-1989. Fem år då HIF spelade i tredje divisionen, som på 1970-talet hette division 3 och senare bytte namn till division 2.

- För klubbarna på små orter var det utmanande att möta HIF. Kanske den största händelsen för klubben. Det var inte alltid så lätt att bära HIF:s historia, säger Roy, som själv kommer från Bjuv.
På sommaren 1969 köpte HIF hem Inge Danielsson från proffsspel i Ajax. Det var en dyr affär för HIF, som ändå inte nådde allsvenskan. HIF spurtade förbi IFK Malmö i serien, men var chanslöst i kvalet, som började med 0-4 hemma mot Örgryte.

- Där försvann den chansen att gå upp i allsvenskan, säger Roy Lindquist.

Någon comeback i högsta serien blev det inte under 1970- och 1980-talen trots att man värvade massor av spelare. Bland annat fem förre detta proffs: Inge Danielsson, Roger Magnusson, Thomas Sjöberg, Tore Cervin och Pär-Olof Ohlsson.

Många i föreningen drog åt olika håll och långsiktigheten saknades.

1970 blev HIF tvåa. Därefter blev det fritt fall 1971 då man trillade ned i trean.

- Det kändes nästan overkligt att HIF skulle spela på den låga nivån, säger Roy Lindquist, som minns att man vann serien 1972 men missade uppflyttning efter en tredjeplats i kvalserien.

Nästa säsong vann man serien med tio poäng och gick upp via kval. Under dessa två år var det nordvästskånska derbyn mot Gunnarstorp, Höganäs, Stattena och Borstahusen.

- Det var över 6000 personer när HIF mötte Stattena på Olympia. Vi förlorade borta mot Gunnarstorp. Inte lätt för en gammal bjuvsing, säger Roy Lindquist.
Åter i nästhögsta serien var målet att ta sig till allsvenskan. I mitten av 1970-talet var dock först Kalmar FF och sedan IFK Göteborg för bra.

- Vi hade minst lika bra lag, men vi tappade poäng i avgörande matcher, säger Roy, som slutade i HIF 1974 för att sedan bli tränare. Exempelvis var han tränare i Helsingborgs Södra 1986.

Då trillade HIF ned i trean i igen. Roy Lindquist kontaktades av HIF-ledaren Åke Jönsson.

- Han berättade att Bosse Nilsson engagerats som tränare och undrade om jag ville assistera honom. Jag träffade inte Bosse innan jag bestämde mig, säger Roy.

När Bosse och Roy tog över hade man nästan inget lag. Strax före seriepremiären skrev förre ÖIS-aren Piter Esberg överraskande på för HIF.

Seriespelet började uruselt. Efter sex omgångar låg laget sist i division 2 västra Götaland med två poäng. Det är föreningens sämsta tabellposition under 100 år!

- Efter 0-2 hemma mot Warta ville man inte vara på Olympia. Då var det inte kul att vara HIF-are, säger Lindquist.

Reaktionen lät inte vänta sig.

- Nu får det fanemej vara nog, skrek en person som varit med i föreningen sedan 1940-talet och slog igen en dörr så att hela träläktaren på Olympia skakade.
När klubben värvade Lino Boriero sommaren 1987 fick man kuggen som var både hjärtat och hjärnan i lagbygget.

- Jag gillade den offensiva fotboll som tränaren Bosse Nilsson ville spela med mycket egna initiativ och spelglädje. Åren i HIF ångrar jag aldrig. Fortfarande får jag gåshud när jag tänker på mottagandet på Knutpunkten när vi fixat den allsvenska platsen, säger Lino.

Bland motståndarna 1987-1989 märktes Åsa, Hittarp, Waggeryd, Ramlösa, Trion från Spjutsbygd, Croatia i Malmö, Osby och öländska Färjestaden.

Från ett uselt lag 1987 byggdes ett bra lag upp som vann tvåan 1989.

Direkt i division 1 år 1990 blev man tvåa en poäng efter Häcken. Året därpå blev det serieseger. I sista kvalomgången snuvade Frölunda HIF på den allsvenska platsen.

HIF vann första kvalmatchen med 4-2 på Olympia, sedan vann Frölunda på Ruddalen med 3-1 sedan de gjort tre mål på de 32 sista minuterna. Det sista målet kom i 90:e minuten.

- Besvikelsen var otroligt stor i föreningen och bland supporters. Vi hade ett bra lag, men spelade orutinerat när vi ledde med tre mål, säger Roy Lindquist.

Året efter kom inte bara revanschen. Då kom också två spelare som skulle få stor betydelse för uppflyttningen till allsvenskan.

Henrik Larsson kom från Högaborg till HIF före säsongen och Mats Magnusson anslöt från Benfica i maj.

- Inget lag i hela Sverige hade ett sådant anfallspar. De kompletterade varandra bra, säger Lindquist.
Efter den slutliga kvaltriumfen i november 1992 mot IFK Sundsvall trängdes över 5000 supportrar på Knutpunkten för att hylla laget vid dess ankomst till Helsingborg.

- När jag stod där och kände deras uppskattning bestämde jag mig för att sluta som assisterande tränare. Det var en härlig slutpunkt.

Efter det satt Roy Lindquist i HIF:s styrelse i drygt tio år. Han fick uppleva de lyckliga stunderna i allsvenskan, svenska cupen och de internationella cuperna - men också det ekonomiska raset.
Gå till toppen