Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Landskrona

Borstahustjejen som blev filmstjärna i Italien

Hon är kultförklarad som skådespelerska, har haft en egen tv-show i Italien och legat för döden i armarna på Arnold Schwarzenegger. I sommarens sista avsnitt av "Bilden" berättar Janet Ågren, på besök i barndomens Landskrona, om sin karriär.

Lögner, mystik och åtrå.

Miljoner italienare bänkade sig framför tv-apparaterna vintern 1975 för att följa intrigerna på slottet i "L'amaro caso della baronessa di Carini".

Janet Ågren i huvudrollen var redan ett känt namn på vita duken. Nu nådde hon rakt in i vardagsrummen.

— Jag kunde knappt gå ut dagen efter premiäravsnittet, det kom fram folk hela tiden och ville prata. Ja, jag var berömd, berättar hon.

Vi träffas i en sparsamt inredd lägenhet på Löpargatan. Hit återvänder Janet varje jul och sommar för att träffa släkt och vänner. Hon kallar det för "hemma" och hon gör det på bred skånska, trots att hon har bott utomlands sedan allt tog fart för snart 40 år sedan.

— Jag skulle nog bli frissa. Men så skickade min moster in en bild till tävlingen "Kvällspostens drömflicka" och jag åkte till Köpenhamn och tänkte, vad gör jag på den här scenen bland alla dessa snygga tjejer — och så vann jag hela kalaset!

Förstapriset, en sprillans ny röd MG, fick mamman köra hem eftersom den nykorade skönhetsdrottningen bara var 17 år.

Samtidigt öppnades dörrarna till en helt ny värld. Janet visade snart upp det senaste baddräktsmodet på tyska stortidningen Sterns förstasida och åkte till Paris för en Christian Dior-plåtning. Minst lika uppmärksammade blev nakenbilderna i Lektyr och FIB aktuellt.

— Jag övervägde länge om jag skulle vika ut mig. Det blir så väldigt tekniskt, precis som i vissa kärleksscener på film där en massa personer i produktionen står och stirrar på en. Men jag tackade ja, för samtidigt tänkte jag att det nog var en liten språngbräda. Bilderna blev fina, tycker jag, och de var ju faktiskt ganska snälla jämfört med dagens.

Nu var det Franco Cristaldi, en av Italiens största filmproducenter, som fick upp ögonen för den blonda och långa - 1,74 - skånskan. Janet skrev ett treårskontrakt, började plugga italienska och skickades ut på Roms teaterscener för att skolas till skådespelerska.

— Vi spelade varje kväll i några månader. Kul och lärorikt. Men första kvällen var hemsk, jag var rädd att allt skulle bli svart och att jag skulle glömma replikerna.

Filmdebuten skedde 1968 som Clorinda i komedin "The two crusaders" (De två korsfararna). Två-tre filmer om året spelades in runtom i Europa, men också i länder som Kamerun och Brasilien.

— Komedi, drama, thriller, western, polisfilmer... Vi gjorde allt och det var jag mån om, för annars är det lätt att hamna i ett fack, säger hon.

En av karriärens höjdpunkter kom 1972 med mästerregissören Ettore Scolas komiska drama "The most wonderful evening of my life" (Den mest underbara kvällen i mitt liv).

— Åh, Alberto Sordi var med. Och franska Pierre Brasseur, Charles Vanel och Michel Simon, alla jättestora skådisar. Och så lilla jag från Landskrona!

— Jag spelade ett hembiträde — och djävulen som dök upp i läderkläder på en motorcykel. Vi hade väldigt trevligt och filmen fick fantastisk kritik.

Men allra stoltast är hon nog över dramat "The profiteers" (Profitörerna) från 1974 som fick en nominering vid en av filmfestivalerna i Cannes.

Och så förstås "L'amaro caso della baronessa di Carini" som gick som fyra entimmesavsnitt på bästa sändningstid i Rai Uno. Den har också visats i svensk tv med titeln "Baronessan, kärleken och döden".

Filmen bygger på en verklig historia och utspelar sig på ett slott på Sicilien i början av 1800-talet. En ung forskare avslöjar mörka hemligheter och förälskar sig samtidigt i Janet Ågrens baronessa, som till tittarnas jubel lämnar sin gamle bittre man.

Inspelningarna flyttades till Rom eftersom slottet på Sicilien var i för dåligt skick. Först ifjol var renoveringsarbetet avslutat och Janet Ågren bjöds in som hedersgäst till öppnandet. Där väntade en överraskning.

— Borgmästaren och turistchefen i den lilla staden tog emot mig och överräckte en inramad nyckel till slottet. Otroligt att de fortfarande kommer ihåg mig efter alla dessa år, säger hon och tillägger att det nu pågår en nyinspelning av "Baronessan".

Janet Ågren hade också en egen populär tv-show där sång- och musikframträdanden varvades med sketcher. Bokstavligt talat rena familjeunderhållningen jämfört med de många kultförklarade filmer hon medverkat i.

Här sprutar det blod och hjärnsubstans till höger och vänster och de hjärtskärande skriken ekar, som i "City of the living dead" ("Staden med levande döda") där hon får halva huvudet avslitet av en zombie.

I andra filmer tampas hon med superintelligenta hajar och giftpilsskjutande kannibaler. Det är äckligt, men samtidigt välgjort och skrämmande. Nakna bröst eller mjukare sexscener hör också genren till.

— Janet har extremt hög status i kultfilmskretsar. Hon jobbade med några av de mest kända regissörerna, som Lucio Fulci och Umberto Lenzi, och har en utstrålning som fortfarande får italienare jag träffar att sucka och säga "Aaah, Janet Agren!" säger Pidde Andersson, kultfilmsexpert med egen krönika i den här tidningen.

Janet själv ryser till vid minnet av scenen där tusentals likmaskar sprutar in genom ett öppet fönster i nämnda "City of the living dead".

— "Aldrig i livet!" sa jag efter att ha sett min kollega från England komma storgråtande ut från tagningen. Så när det var min tur, lät den snälle Lucio Fulci mig ha låtsasmaskar i ansiktet medan de andra hade riktiga.

— De här filmerna är inte precis de bästa som jag har gjort. Men de fungerade kommersiellt och då gällde det att vara med, annars glömmer folk bort en och det är svårt att komma tillbaka efter ett brejk. Och de blev ju kult, jag får fortfarande brev från fans i Europa och USA vilket är jätteroligt, säger hon.

I "Red Sonja" ("Barbarernas hämnd") från 1985 svingar Janet sig över ett stup, blir skjuten med armborstpilar i ryggen under luftfärden och hinner precis över till andra sidan, för att slutligen falla ihop döende i famnen på — Arnold Schwarzenegger.

— Ha ha, det har du rätt i! Jag minns att det var en stor produktion med mycket kostymer. Arnold hade med sig livvakter och ett eget gym.

Under inspelningen av Bud Spencer-filmen "Alladin" i Miami var Janet gravid, men det höll hon hemligt för att inte riskera att mista rollen.

— Inspelningen drog ut på tiden och magen bara växte och växte. Jag fick köpa extra åtsittande strumpbyxor för att hålla inne i den!

Janet Ågren gjorde sin sista av 57 filmer 1992. Tre år senare flyttade hon, frånskild, till just Miami tillsammans med dottern Charlotte som nu är 21 år.

— Jag hade gjort så otroligt mycket och hade inte den där passionen längre. Nu jobbar jag som inredningsarkitekt och designar textilier med egen firma, så jag är fortfarande inom det artistiska. Här i Landskrona tar jag promenader vid havet i Borstahusen, äter underbar svensk mat och umgås med folk. Jag har ett bra liv.

Kan du sakna filmvärlden ibland?

— Jag saknar äventyrslivet, att få resa till länder som jag annars aldrig hade fått chansen att få se. Men att spela in film, nej.

Så om det ringer en regissör från Italien...

— Man ska aldrig säga aldrig, för skulle det vara något som jag gillar... säger Janet Ågren och ler det leende som gjorde henne till stjärna.
Gå till toppen