Kultur

Hitlers lilla helvete

Elin Wrethov har gått på pjäsen ”Hitlers barndom” och ser en snygg, lätt stiliserad föreställning. Samtidigt frågar hon sig vad det egentliga syftet är.

Adolf Hitlers barndom var traumatisk men att skylla hans senare gärningar på uppväxten är en lite för enkel förklaring.Bild: Jeanette Höljefors
Det hände sig då och då under gymnasieåren att skolan skickade iväg en för att se på teater och dessa uppsättningar var inte sällan otäcka, brutala historier. Jag antar att det äldre gardets intention var att väcka oss egocentriska tonåringar, tvinga oss till en stunds reflektion över världens tillstånd.

En god intention, oklart hur den gjorde nytta, men det är minnet av dessa teaterutflykter som kommer till mig när jag ser Öresundsteaterns uppsättning av Hitlers barndom på Landskrona teater.

Pjäsen, som är skriven av Niklas Rådström, skildrar Adolf Hitlers barndom fram till elva års ålder och bygger på den schweiziska psykoanalytikern Alice Millers idéer om hur tidiga barndomsupplevelser formar en människa.

Adolf Hitler växte enligt källorna och enligt manus upp i ett utåt sett välmående hem, men med en brutal, sadistisk far och en undergiven mor. Öresundsteatern skyggar inte för det våldsamma i den här historien utan iscensätter realistiskt hur lille Adolf gömmer sig under matbordet och får spö av pappa Alois, medan mamma Klara blir uppläxad och örfilad. Föreställningen är stundtals otäck.
Men ”Hitlers barndom” är i Öresundsteaterns version också en snygg, lätt stiliserad föreställning. Utanpåverket är vackert. Strålkastarljuset flödar vitt över scenen och mitt på golvet ståtar ett välsnidat enormt träbord med tillhörande trästolar.

De två musikerna (Filip Runesson på fiol och Johan Ohlsson på dragspel) lyfter föreställningen flera snäpp och är i mycket de som sätter an stämningen. Historien lättas upp av burleska inslag, som i inledningen när Hitler avlas på scenen.

Skådespeleriet imponerar rakt genom. Fadern Alois (Anders Kungsman) blir till en komplexfylld man som talar mjukt men slår hårt, modern Klaras (Hanna Svensson) tigande, trötta uppenbarelse engagerar. Lille Adolf själv (Per Ullberg) är till början som vilket nyfiket barn som helst, men lär sig snart självbehärskningens grymma konst och tar emot spörappen utan ett knyst. Ullberg lyckas på något vis få det poesityngda språket att flyta samtidigt som han trovärdigt agerar barn.
Att den unge Hitler hade ett litet helvete hemma är lätt att föreställa sig och flera scener i Öresundsteaterns uppsättning av ”Hitlers barndom” kommer säkert få en och annan gymnasieelev att haja till.

Men i vilket syfte? Drygt hälften av föreställningarna ska spelas för elever i nian och på gymnasiet och det är kanske därför jag sitter och funderar över intentionen. Man sätter inte upp en pjäs om en av historiens störste massmördare i ett vakuum.
Den övergripande frågeställningen är ifall människor föds onda och på det är förstås svaret nej. Brutalitet genererar brutalitet och ondska generar ondska.

Men pjäsen faller mellan stolarna. Om intentionen är att mer allmänt skildra hur det kan gå för barn som växer upp under hemska hemförhållanden är bilden knappast rättvis. Många barn far illa men blir inte till nya Hitler för det.

Om syftet är att enbart skapa förståelse för varför just Hitler blev som han blev klingar det också falskt. Enligt psykoanalytikern Alice Miller projicerade Adolf Hitler sitt hat på judarna när det egentligen var sin far han ville hämnas på och förfölja. Intressanta tankar men de ligger oroväckande nära ett slags ursäktande av hans dåd.

Möjligtvis kan pjäsen avglorifiera den döde diktatorn som en del unga, och äldre, tycks se upp till i dag. Får hoppas dessa följer med på teaterbesöket.

Teater: Hitlers barndom

Regi: Sven S Holm

Medverkande: Anders Kungsman, Hanna Svensson, Per Ullberg

Landskrona teater

Spelas till och med den 29 september
Gå till toppen