— På radion kan man arbeta kvar även om man är kvinna och har fyllt 50. Däremot verkar detta inte gälla om man jobbar på tv och ska synas i rutan vilket är lite sorgligt. Som 50-åring har man ju ett perspektiv både på sig själv och livet som man knappast kan ha när man är 32.

Själv tv-debuterade Viveca Ringmar som 14-årig FNL-sympatisör 1971 med att sjunga egenhändigt tonsatta dikter av den nordvietnamesiske folkledaren Ho Chi Minh i programmet Kvällsöppet. Efter ytterligare tio år och avslutade studier på Journalisthögskolan dök hon åter upp i rutan som nyhetsuppläsare på Aktuellt.

— Fast från början hade jag tänkt ägna mig åt teater. Men parallellt fanns hela tiden ett intresse för skrivande och berättande och en nyfikenhet på det som händer i omvärlden. Så när jag inte kom in på någon scenskola blev det en satsning på journalistik istället.

Något det inte funnits anledning att ångra. Hösten 1981 fick Viveca fast anställning på SVT i Norrköping. Regionala nyheter, underhållning och kultur varvades med flitig medverkan i Café Norrköping. Efter 11 år tröttnade hon dock på "att få allting upplagt och serverat" och sa upp sig för att som frilans förverkliga egna sedan länge närda programidéer.

En av dessa resulterade 1992 i den uppmärksammade dokumentärserien "Maten, makten och girigheten". Många andra omsattes åren 1999 till 2004 när Viveca Ringmar som programledare och reporter bevakade jazz, klassisk och nutida konstmusik i svenskt musikliv för SVT:s Musikspegeln.

— Det var fem fantastiskt roliga år och det är lite trist att det inte blivit någon uppföljning i ett nytt musikprogram. Jag möter ofta människor som säger att de saknar det som Musikspegeln stod för. Men det kanske kommer.

Tveksamt om det i så fall blir med inblandning av Viveca Ringmar som på senare år alltmer gått över till att göra egna tv-dokumentärer. Till exempel "Tystare än vattnet, lägre än gräset" som hade premiär i SVT juldagen 2003 och handlade om en resa till Karelen där ryskfödda mamma Nadja har sina rötter. Eller "Musik på liv och död", en musikalisk skildring av den svenske dirigenten Kristofer Wåhlanders liv och leverne i S:t Petersburg, och som sändes i SVT förra våren.

En stark längtan efter att göra något mer än fem minuters korta reportagesnuttar är det som driver henne.

— För mig är dokumentären den ultimata formen av ett berättande där man får ordentligt med tid på sig för att göra en komposition, menar Viveca

Fast helt lätt är det förstås inte:

— Jag har många idéer men inga pengar. Och det är svårt att finna finansiärer. Men jag försöker hitta vägar.

Mer än att flertalet av idéerna har kulturella förtecken vill hon inte avslöja

— Men jag fortsätter gärna att rikta blicken österut. Inte minst mot Ryssland. Det är ju ett land som ligger nära oss och som har ett oerhört rikt kulturarv. Fast i de berättelser vi får därifrån är det så mycket som vi inte får veta. Så där finns det mycket att göra.

— Och hugade finansiärer får gärna höra av sig, tillägger Viveca med ett skratt.

Att ha kommit en bit i livet och förhoppningsvis lärt sig en del, samtidigt som nyfikenheten på vad som komma skall är intakt kan vara värt att fira, tycker den blivande jubilaren.

— Så det blir en stor, glad fest med dans! TT Spektra

Monica Frime