Stig Larssons pjäs VD kallas ofta för en modern klassiker. Den sattes upp första gången 1987 på Dramaten med Ernst Hugo Järegård i rollen som psykopatisk verkställande direktör. Nu är det avgångs-klassen på Teaterhögskolan i Malmö som tar sig an det faktiskt ganska svårtolkade manuset.

”VD” utspelar sig en kväll i en vanlig Svenssonlägenhet hemma hos Hans när chefen oväntat dyker upp på besök. Det hela inleds lättsamt men urartar när chefen visar sig väl närgången och mest intresserad av att komma innanför klänningen på Anna.

I Teaterhögskolans version delas pjäsens fem roller av de elva avgångseleverna som turas om att axla huvudrollerna. Det här beskrivs i programförklaringen som ett sätt att gestalta det moderna jagets upplösning och en människas olika identiteter, men är i praktiken förstås ett sätt att ge alla skådespelarna något ordentligt att bita i.

Jag har sett det göras i elevuppsättningar förr, men aldrig med lika lyckat resultat. Regissören Henric Holmberg har valt att utnyttja den dubbla, trippla och ibland ännu taligare rollbesättningen och ofta finns flera versioner av VD:n, Hans och Anna på scen samtidigt.

Stundtals är det mycket effektfullt, som när Anna nummer två indignerat ser hur Anna nummer ett låter sig förföras, eller när ett helt litet maffiosogäng VD:ar står och tittar ner på stackars Hans. Det är ett snillrikt sätt att tydliggöra maktbalansen.



Dessutom är det hela koreografiskt snyggt genomfört. Inledningen tar spring-i-dörren-scener till en helt ny nivå och under spelets gång händer det ofta att skådespelarna rör sig simultant eller fyller i varandras meningar. De är imponerande samspelt.

Bäst är ändå föreställningen i de intimare scenerna, när det inte är alltför många som pockar på uppmärksamheten. Då kommer dialogen till sin rätt och skådespelarna förmår agera ut nyanserna.

I Teaterhögskolans version är Hans en ganska tafatt man, i varierande grad beroende på vem som spelar, medan Anna är livligare och under förställningens gång framstår som allt mer frustrerad. VD:ns besök utlöser något som legat dolt och undanstoppat i Svenssonförhållandet.

Under besöket utmanas även de underliggande klassgränserna. Den dekadenta VD:ns vistelse i det rekorderliga arbetarparets hem ställer traditionerna på ända. Kanske är det något i den här tydliga men ändå förvirrade klassmedvetenheten som gör att pjäsen känns rätt daterad till det årtionde den tillkom.

Även scenrummet är 80-tals-

inspirerat och domineras av en enormt lång pastellturkos soffa. Musiken är en väl vald blandning av Ratata och Lili och Sussie.

Men pjäsen går att tolka på många sätt och Teaterhögskolans uppsättning ger inga riktigt övertygande svar. Varför i hela fridens namn går exempelvis Anna med på att ha sex med den tölpaktiga VD:n? Hur kan VD:n få Hans att dansa för pengar? Man förstår sig aldrig på karaktärerna. Kanske är det den mångdubblerade rollbesättningen som ställer till det, kanske är det helt enkelt Stig Larssons manus.

VD:n själv är en märklig roll. Är han en manipulativ översittare, en sexfixerad galning, är han ens på riktigt? Även om de unga skådespelarna som alternerar om rollen agerar trovärdigt lyckas de inte ge honom den pondus som krävs för att han ska bli tillräckligt obehaglig och drivande. Kanske behövs det en Ernst Hugo Järegård eller helt enkelt några fler år på scenen och en grånande kalufs.

Det är förståeligt att ”VD” blivit en klassiker. Pjäsen är både rolig och skrämmande. En scen som i Teaterhögskolans uppsättning blir lite av ett mellanspel är när Hans neddekade bror och dennes pundarflickvän plötsligt dyker upp. I sitt förvirrade tillstånd lyckas brodern se genom VD:ns manipulativa sätt och ifrågasätta det inte Hans och Anna vågar.

Scenen hänger lite i luften, men den är väldigt underhållande.