Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

En orkan i hjärtat

Elmer Diktonius är klämd mellan Edith Södergran och Gunnar Björling i den finlandssvenska litteraturhistorien. Crister Enander har läst Jörn Donners nyutkomna biografi och lyfter fram en modernismens diktare och låter honom famna höstens röda färg i ett av sina poetiska verk.

I den kanoniserade och hart när mytologiserade finlandssvenska modernismen är Elmer Diktonius den bortglömde och förbisedde. Alltmedan — drastiskt uttryckt — feminister av olika schatteringar har erövrat Edith Södergran och förvandlat henne till emblematiskt galjonsfigur och akademiker av andra böjelser studerar kommatecknen hos Gunnar Björling. Det är inte alldeles lätt att förstå varför den idoge diktaren Diktonius hamnat i en mörk slagskugga av glömska och ointresse. Hans litterära kvaliteter är av samma dignitet som Södergran och Björling om än delvis av annan art. Den finlandssvenska modernismen Diktonius förutan blir en stympad uppenbarelse. Då blir den poetiska omvälvningen mindre och ofullständig, helt klart blodfattigare.



Ändå står han där sedan länge i glömskans skamvrå. Är det måhända Elmer Diktonius kommunism och revolutionära glöd som stöter bort? Hans klassperspektiv och hårda ord om de besuttna och mäktiga? Är det hans sena tragiska år, då han alltmer alkoholiserad och uppgiven levde ett ensamt liv på undantag i Grankulla?

Elmer Diktonius faller lätt in i rollen som den råbarkade, den inte lika förträfflige och verserade. Han har något opolerat över sig liksom även hans poesi kan spricka sönder i dissonanser. Han är mer direkt och okonstlad i tilltalet. Han förblir livet ut en proletär bondkatt bland de finlitterära hermelinerna.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen