Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Doris Lessing: Martha

"Martha Quest" , eller Martha som den fått heta på svenska, är första delen i Doris Lessings romanserie "Våldets barn", fem böcker med självbiografiska inslag som hon skrev under tjugo år. Romanen är hennes andra, utkom 1952 och utspelar sig i Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe) på 20- och 30-talet och har kallats en av de första kvinnliga utvecklingsromanerna.
Och det är upprivande läsning. Delvis beror det på Lessings obetalbara förmåga att gestalta en ung människas inre liv, men också en så skakande tid. Dessa båda tematiska poler är dessutom oupplösligt sammantvinnade, ja, rentav beroende av varandra.

Jag kommer faktiskt att tänka på Imre Kertész "Mannen utan öde", där skildringen av Förintelsen sker genom den unge pojkens aningslöst registrerande blick. Det blir en beskrivning av mänskligt barbari svår att stå ut med. Och Lessing gör det också, fast annorlunda.
Det ultrarasistiska samhälle där hennes huvudperson Martha växer upp och tillbringar sin ungdom mellan två världskrig framkallar kväljningar. En annan litterär koppling vore kanske Coetzee. Hos alla tre finns nämligen en skoningslös skildring av våldssystemens normalisering liksom inympad i själva språkarbetet. Det är mycket skickligt. Och trots den upproriska Marthas kritik mot ett kolonialsamhälle där varje vardaglig gest går att härleda till en större struktur ("som om separatismens princip uppstod ur själva marken") placeras också hon själv under luppen. Romanens sista del, som dessutom utspelar sig strax före krigsutbrottet, skriver fram en domedagsstämning genomsyrad av en återhållen men frätande smärta.
Berättelsen börjar på den farm där Martha växt upp med sina engelska föräldrar. De har kommit till kolonin efter att i London lovats att som nybyggare bli rika på majsodling, vilket dock inte har skett. Familjen har kvar sina medelklassmanér, men är fattig. Fadern plågas av krigsminnen och har magsår, modern är neurotiskt överbeskyddande. Martha håller på att sprängas av avsky inför vad hon betraktar som deras futtiga, räddhågsna liv.
Under inflytande av två judiska bröder börjar hon läsa böcker och får ett gryende politiskt medvetande. Hon ser föräldrarnas ängsliga sociala konvenans och illa dolda förakt mot såväl den svarta urbefolkningen som den judiska medelklassen. I romanen första scen lyssnar hon till ett samtal mellan modern och en grannkvinna medan hon äcklas av gästens vällande, slitna kropp som bara andas barnafödande och kvinnofängelse.

Martha själv är till moderns fasa fast besluten att inte gifta sig och få barn. Hennes äckel inför uppväxtmiljön dominerar romanens första del. Men genom sina judiska vänner får hon anställning i en närliggande stad som kontorsflicka. Följer gör Marthas befrielse från familjens hägn, som leder in i en förvirrad och intensiv tid bland invigningsbaler, bridgespelande damer, golfbanor och modenycker av europeiskt snitt — sådant som hör det vita koloniallivet till. Allt medan Martha svälter sig slank och introduceras i kretsen kring Sportklubben, där det anordnas vilda dansfester och där hon lär sig att härma den kvittrande opersonliga samtalsstilen hos en politiskt ointresserad men reaktionär stadsungdom. Det är inte långt till vad Hannah Arendt kallade den "banala ondskan" i nazi-Tyskland.
Men Martha lever också ett sorts dubbelliv, där hon testar identiteter och livshållningar. Hon besöker en politiskt radikal grupp och börjar prenumerera på en socialistisk dagstidning. Hon inleder ett förhållande med en judisk musiker, och förlorar med honom sin oskuld, både fysiskt och andligen; relationen slutar med att hon förråder honom inför sina festarvänner.
Romanens sista del är ibland så plågsam att den är svår att läsa. Skildringen av ett alltmer oförblommerat rasförtryck och ett 1939 med sitt avgrundslika underliggande krigshot alstrar en instängdhet i läsupplevelsen som går rakt in i Marthas eget själstillstånd. Jag kan inte nog lovorda denna hänsynslöst skarpa prosa, aldrig prisgiven åt förenklingar, och just därför så våldsam.

Doris Lessing: Martha

Översättning Sonja Bergvall

Forum
Gå till toppen