Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Djuplodande Indienresa

Wes Anderson har alltid varit de snygga detaljernas regissör. Med en självklar höjd- eller bottenpunkt, beroende på vem man frågar, i den där scenen i ”The Royal Tenenbaums” där tapeterna i familjen Tenenbaums kök matchades med några servetter i en hållare på ett bord och en näsduk i Danny Glovers kavajficka.

Andersons belackare har alltid hävdat att de där snygga genomtänkta detaljerna är allt amerikanen har att komma med. Vad du ser är verkligen exakt allt du får. När man ser, och läser om, Louis Vuitton-väskorna (tillverkade enkom för den här filmen) och det in i minsta skrymsle minutiöst designade tåg som spelar en viktig roll i ”The Darjeeling limited” vill man nästan hålla med dem.

Samtidigt har jag svårt att se det onda i en ung amerikansk regissör som redan från allra första början hittat ett väldigt eget, unikt och lättigenkännligt formspråk. Och som faktiskt, under den förföriska/irriterande ytan, återkommer till samma ämnen gång på gång. Det handlar väldigt ofta om mognad, om förhållandet mellan barn och vuxna och hur de kastas om. Före detta redan förbrukade barngenier, lillgamla moderlösa tonårspojkar som lär sig hitta sina inre barn av vuxna som vägrar bli vuxna eller, som i ”The Darjeeling limited” om tre vuxna bröder som hanterar det alltmer påträngande vuxenlivet efter deras pappas död. Eller, rättare sagt, inte hanterar det. Francis, Peter och Jack, alla är de på flykt undan något, när de under ledning av den kontrollbehövande storebrodern Francis åker på en tågsemester genom Indien. För att både finna sig själva och lära känna varandra bättre igen. Som en typisk road movie (rail movie?) alltså, men där det inte finns något (i alla fall inte från början uttalat) mål, utan resan i sig är målet.

Det går givetvis inte riktigt som de tänkt sig, vilket leder till en mängd roliga scener. Men faktum är att styrkan i ”The Darjeeling limited” inte ligger i rappa repliker, även om samspelet mellan de tre bröderna är strålande, eller fysisk humor, vilket hade varit den enkla vägen att gå.

I stället för att låta äventyren skena iväg drar Wes Anderson i nödbromsen. Tar sig tid att stanna upp och låta bröderna fundera och känna. Utan att hela tiden ta till de där små ironiska, ”quirky” greppen han tidigare har använt när något har kommit för nära eller blivit för tungt. Formen är lösare, dramaturgin inte lika strikt hållen. Det är på gott och ont, men mest gott. Eftersom det får en att känna att Wes, precis som Francis, Peter och Jack är på väg mot något nytt.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen