Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Brott och straff i Putins Ryssland

Carina Waern har läst den aktuella boken om mordet på agenten Aleksandr Litivinenko och ser på årets sista dag ett odemokratiskt mönster bli allt tydligare i president Putins Ryssland.

Ryske presidenten Vladimir Putin, vars parti ”Enade Ryssland” fick uppåt 70 procent av rösterna i det ryska parlamentsvalet nyligen, blev onsdagen den 19:e december vald till "årets person" av den anrika amerikanska tidskriften Time. Motiveringen var att han trots tvivelaktiga metoder återinfört stabilitet i Ryssland. Kanske kan man uppfatta denna utnämning som ett hån mot de ryska människorättsaktivisterna; till exempel Ljudmila Alexejeva som dagen innan uttalade sig i Dagens Nyheter och sa att Ryssland definitivt är på väg att få en auktoritär regim igen.

Och i näst senaste numret av New York Review of Books ( 22:a november) skrev den välkände Sergei Kovalev, rådgivare till Jeltsin under 90-talet, i artikeln ”Why Putin wins”, att han finner den nuvarande regimen i Kreml mycket obehaglig och han hävdar att Putin nu undanröjt alla utsikter till demokrati i Ryssland under de närmaste halvseklet.
En rad nya böcker speglar den återuppväckta totalitarismen i Ryssland; två av dem kommer i vår på Norstedts förlag. De är ”I det heliga Rysslands tjänst” av Vladimir Sorokin, författare till bland annat ”Blått fett”, som i en skrämmande framtidsvision beskriver ett nynationalistiskt och auktoritärt Ryssland och ”Giftlaboratoriet. Från Lenin till Putin - 90 år av politiska mord” av Arkadij Vaksberg som skriver om säkerhetspolisens giftlaboratorium som existerar än idag.
Ytterligare en sådan bok är Alex Goldfarbs och Marina Litvinenkos ”En dissidents död” som är en personlig men vederhäftig skildring om den i London giftmördade Aleksandr Litvinenko. Tillika en tämligen minutiös genomgång av det politiska spelet som bar Putin till makten. En chockerande bok som på mycket goda grunder pekar ut den ryske presidenten som anstiftaren till mordet på Litvinenko. Boken ger också avgörande bevis för att krafter inom säkerhetstjänsten FSB (förut KGB) ligger bakom sprängningarna av hyreshusen i Moskva som Putin anklagade tjetejenska terrorister för och därmed fick en förevändning att starta ett andra krig mot Tjetjenien. Något som givetvis kraftigt ökade hans popularitet bland den ryska befolkningen och bar honom till makten år 2000.
Av en slump lärde jag känna Alex Goldfarb, rysk dissident och professor i biologi, 1985. Jag var bosatt i Paris och genom en rysk journalist som jag kände från Stockholm umgicks jag en period dagligen med exilryssar av olika kulörer. Sedan dess har Goldfarb och jag emellertid inte haft någon kontakt. Så döm om min förvåning när Goldfarb för drygt ett år sedan började dyka upp i TV-rutorna som talesman för den förgiftade före detta FSB- agenten Aleksandr Litvinenko. Goldfarb är svårfångad; bekanta i Moskva och Paris hade inget aktuellt telefonnummer och telefonerna i New York och London var avstängda eller hemliga. Ändå lyckades jag till slut lokalisera honom och vi kom överens om att träffas.
Enklaste sättet att mötas var dock att boka in sig på förlaget då Alex Goldfarbs och Marina Litvinenko kom till Stockholm i början av november i samband med den svenska utgivningen. Cirka fyrtifem minuters intervjutid räckte dock inte för att räta ut alla frågetecken. Goldfarb är hårt uppbunden som VD för oligarken Berezovskijs stiftelse för demokratiska rättigheter i Ryssland. Vi försöker klara ut resten av frågorna via e-mail. I sanning underligt att känna någon som står i centrum för storpolitiska händelser och vars arbetsgivare Berezovskij i sin frånvaro döms till 20 års fängelse för att ha förskingrat pengar från Aeroflot. En anklagelse som, om man ska tro Goldfarbs/Litvinenko, är alltigenom fabricerad och politiskt motiverad.
Alex Goldfarb började egentligen skriva på denna bok i slutet av 90-talet då han ville skildra Putins väg till makten. Då jobbade han för den judiske filantropen och miljardären George Soros, bland annat med ett hälsoprojekt i Ryssland som gick ut på att undersöka förekomsten av TBC i ryska fängelser. Boken är upplagd som en thriller där händelseförloppet redovisas månad för månad parallellt med Tjetjenienkriget, som ryska politiker använder som inrikespolitiska avledningsmanöver. På sedvanligt ryskt manér finns en rollista i början av boken där de olika agerande indelas i spioner, oligarker, reformatörer, autokrater, rebeller (tjetjenska), terrorister(tjetjenska), utredare samt misstänkta.
Verkligheten överträffar dikten många gånger om i intrigernas Kreml. Påståendet att Putin själv låg bakom giftmordet på Litvinenko stöder sig på den brittiska kärnfysiker och brittiska underrättelsetjänsten som säger sig kunna lokalisera exakt vilken fabrik i Ryssland som detta polonium hämtats ifrån; en fabrik som bara ryska regeringen har tillträde till. Just för att Putin och säkerhetstjänsten valde ett gift som de trodde ingen kunde spåren valde de ett som ger övertydliga spår efter sig. Polonium 210 är i själva verket en detektivs dröm. Det lämnar spår efter sig överallt och kan inte tvättas bort.

”Genom mängden och fördelningen av radioaktivitet på en fåtölj kan detektiven avgöra om det var vänster- eller högerhanden som lämnade spåret samt om handen var kontaminerad utifrån eller om det var små radioaktiva svettdroppar från någon som hade fått i sig giftet i kroppen. Med andra ord gård det att särskilja spåren från gärningsman och offer”, skriver Goldfarb/Litvinenko.
I likhet med tidskriften Time säger många i väst idag att Putin är garanten för stabilitet i Ryssland. En person som — hävdar inte bara Goldfarb/Litvinenko, det var också den mördade journalisten Anna Politkovskajas åsikt i ”Putins Ryssland” — utan skrupler anstiftar mord på oppositionella, låter oskyldiga människor dö för att kunna starta krig mot andra och som är tillräckligt bakslug och demagogisk för att slå dunster i ögonen på väst. Av ”En dissidents död” fram går att Bill Clinton hade starka invändningar mot Putin vilket däremot inte George W Bush har haft — en reaktionär regim har samverkat med en annan i kampen mot ”terrorn”.
Goldfarb/Litvinenko berättar också hur den ryska krigsmakten och säkerhetstjänsten aktivt uppmuntrar och sponsrar extrema muslimska grupper — som wahabbbiterna, som tilläts verka i Dagestan för att Kreml skulle komma åt Tjetjeniens självständighetssträvanden. Två av de som genomförde elfteseptemberattacken — bland annat Mohammed Atta — hade först försökt ta sig in i Tjetjenien med ryska myndigheters goda minne. Givetvis för att de skulle bidra till att destabilisera Tjetjenien.
Sergei Kovalev frågar sig i sin artikel i New York Review of Books hur Putin kan ha uppåt 70 procent av ryssarna bakom sig. Som jämförelse kan man nämna att bolsjevikpartiet med Lenin i ledningen i början av 1920-talet bara hade stöd av cirka två procent av befolkningen. Även om valen i Ryssland hade varit korrekt och demokratiskt genomförda, där oppositionspartierna fått fritt utrymme att verka, hade förmodligen Putin vunnit, konkluderar Kovalev. Han räknar upp fem orsaker som han samtidigt polemiserar mot. För det första ger Putin ekonomisk stabilitet; statstjänstemännens löner kommer numera nästan alltid i tid. Dock, påpekar Kovalev, visar många ekonomiska rapporter att Rysslands ekonomi är mycket sårbar eftersom den helt och hållet bygger på de höga oljepriserna. För det andra är valresultatet är en reaktion mot det kaotiska 90-talet med de ekonomiska chockdoktrinerna. För det tredje har Putin har skapat en ny nationell, imperialistisk myt som bygger på det förrevolutionära Ryssland, alltså tsartiden retorik. För det fjärde tillskrivs Putin en karisma, som bland annat har att göra med att han lärt sig domptera massmedia.
Sist men inte minst viktigt i Ryssland är att Putin anses visa styrka och handlingskraft. En stark härskare tilltalar av tradition det ryska folket, för vilka ord som ”demokrati” och ”yttrandefrihet” blivit skällsord. Kovalev kallar det för ett ”bysantinsk” eller orientaliskt-despotiskt styrelseskick som återinförs. Goldfarb/Litvinenko resonerar i sin bok om begreppet ”vlast” som betyder makt på ryska. Demokratiska rättigheter har aldrig haft något genomslag i Ryssland; de är sedan över tusen år auktoritärt styrda genom en ”lille far”.
Den som vill läsa mer om det rekommenderas Richard Pipes ”Den ryska revolutionen” där det framgår att tsaren inte bara ägde obegränsad makt över staten utan också i praktiken ägde sina invånare. Läser man ”The Making of Modern Russia” inser man dystert nog att det var der svenska vikingarna i Kievriket med Rurik i spetsen som en gång på 800-talet inledde den despotiska eran och behandlade slaverna som slavar. Något som fortsatt genom släkten Romanov, Lenin, Stalin, Putin.
Andrej Lugovoj, som sannolikt var den person som gav polonium 210 i en kopp te till Litvinenko på en sushibar i London, kommer aldrig att utvisas. Det kommer aldrig att bli någon rättegång. Ryska myndigheter har två gånger avvisat utlämning med hänvisning till att det strider mot konstitutionen, vilket är nonsens enligt Goldfarb/Litvinenko. Marina Litvinenko är också mycket angelägen om att understryka att hennes make aldrig var någon spion eller agent; han var en så kallad ”oper” (operativ agent), anställd i en grupp inom FSB som bekämpade organiserad brottlighet, till exempel maffian. Litvinenko bar inte på några exklusiva hemligheter som Putin skulle anse att det vara värt att mörda för. Goldfarb jämför med konflikten mellan Stalin och Trotskij; Stalin skickade på 30-talet en isyxa i huvudet på Trotskij i exilens Mexico för att göra slut på sin ärkerival.
I boken lanseras dock en troligare teori, säkerhetstjänsten, kallad ”kontora”, har sina egna moralregler; en avfälling straffas med döden. Litvinenko fick av sina chefer uppdraget att mörda Boris Berezovskij som under en stor del av 90-talet var Jeltsins närmaste man och som för övrigt själv banade väg för att Putin skulle bli president. Litvinenko gick ut offentligt och berättade om denna kriminella anstiftan och hel del annan korruption inom säkerhetstjänsten, något som Putin som gammal KGB-agent aldrig kunnat förlåta. Det handlade alltså på en gång om hämnd och om att statuera exempel, menar Goldfarb/Litvinenko. På frågan om de inte själva är rädda för att drabbas av några hämndaktioner säger Goldfarb att det inte är så troligt att Putin en gång till skulle agera så extraordinärt.
Jag frågar om vilken den allmänna meningen i Moskva är om vem som låg bakom hyreshusbombningarna 1999, Goldfarb svarar: "År 2002 gjordes en opinionsundersökning som visade att ungefär hälften av Moskvaborna trodde att regimen låg bakom. Sedan dess har den siffran minskat på grund av de aktiva repressalierna mot oppositionella, man stänger obekväma medier, konkurrerande partier tillåts inte verka fritt. Folk vågar inte längre säga sin uppriktiga mening och de blir dess utom aktivt hjärntvättade i statsstyrd media."
Putin har systematiskt nedmonterat det som Jeltsin byggde upp under 90-talet; självständiga rättsinstanser, oberoende media, ett fritt partiväsen, självstyre för regionerna. Utförsäljningen av statliga företag under 90-talet skapade visserligen en klan av miljonärer och miljardärer men de som Putin valt att sätta dit är uteslutande de som ägnat sig åt politisk verksamhet. Och nomenklaturan har alltid roffat åt sig i Ryssland. Berezovskijs kompanjon lyckades till exempel förvandla Aeroflot till ett effektivt, lönsamt och välskött bolag som tidigare gav stora förluster och var helt penetrerat av säkerhetstjänsten som placerade vinsten i egen ficka.
Men det var givetvis ett stort politiskt misstag att inte se till att vanliga statstjänstemän fick sina löner. Vad som emellertid kanske är Alex Goldfarbs viktigaste poäng i boken är förklaringen till att Putin valde att satsa på oligarkerna i stället för de mer moderata ”socialdemokratiska” kretsarna — i själva verket före detta kommunister — som bland andra George Soros ville stödja. Goldfarbs argument är att oligarkerna var de enda som kunde skapa ett nytt balanserande maktcentra i Ryssland: "Jag hade kanske vissa problem med Berezovskij under 90-talet men nu när han är en förföljd dissident, vilket jag har bidragit att göra honom till, är han inget problem för mig. Precis som med Andrej Sacharov för övrigt, jag hade stora problem med honom på 60-talet när han skapade vätebomben vilket jag ansåg vara en kriminell handling, men på 70-talet blev han en aktiv människorättskämpe och då hade jag inga problem längre. Människor förändras.
Källor och referenser för Carina Waerns essä:

"En dissidents död — Mordet på Aleksandr Litvinenko och KGBs återkomst" av Alex Goldfarb/Marina Litvinenko (Översättning Tomas Håkansson, Prisma 2007"

"Why Putin wins" av Sergei Kovalev, New York Review of Books 22 november 2007

"Putins Ryssland" av Anna Politkovskja (Översättning Hans Björkegren, Ordfront 2005)

"Den ryska revolutionen" av Richard Pipes (Natur & Kultur 1997)

"The Making of Modern Russia" av Lionel Kochan and Richard Abraham (Penguin Books 1962).
Gå till toppen