Bilden delas i en mörk och en ljus halva. Husets ena gavel lyses upp av gatlampor och ger oss insyn rakt in i familjetrevnaden; där sitter de och småpratar om dagens händelser efter middagen. I bildens mörka halva står en ung kvinna, som en illuminerad ängel svävande i dunklet. Kontrasten kunde inte ha varit starkare. Inne. Ute. Det är bara några meter mellan deras världar men avståndet är smärtsamt klargjort. Det är det allra första intrycket av bilden, innan jag läser titeln och fotografens namn som ska ge mig nycklar till sammanhanget. Men jag skäms en aning över vad jag också ryggmärgsmässigt ser i bilden: en prostituerad, ett offer. Vad är det i bilden som ger mig den informationen? Ingenting, det kan lika gärna vara en kvinna som väntar på bussen. Så jag skäms över blicken, den manliga blicken, som sorterar in ”Gunhild i Oblomov” i en kontext hon möjligen hör hemma i. Eller inte.