Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En alldeles oförglömlig Don Quijote

Efter den mödosamma kampen att hitta en scen för att sätta upp sin förra pjäs som skildras i Robert Lillhongas ömsinta film om Stumpenensemblen, har teatern nu landat i Folkets hus på Söder. Den magnifika hundraåriga lokalen, så otidsenligt och pietetsfullt utsmyckad, formligen suckar av arbetarrörelsens fornstora dagar.

Man kan säkert se det som talande att det just här denna förtrollade premiärkväll bjuds teater om den lilla människans kamp mot en omvärld som vill bekämpa henne. Kanske tänker man på Stumpenaktören Janeric Wehlins ord i filmen om den hårt segregerade stad där han bott och delvis missbrukat sitt liv, och betänker att på Norr denna kväll sätts en pjäs upp om slutna funkisvillor och den välbeställda njugghetens ansikte i flyktingpolitiken. En vandring från fattigt söder till rikt norr; hur talande är inte dessa pjäsval bara genom sin blotta existens.
Det är förstås ingen slump att den eldigt drivne kraften bakom Stumpen, Hans Polster, som ensemblens åttonde uppsättning har valt just den halvsekelgamla ”Mannen från la Mancha”. Pjäsen skrev Dale Wasserman några år efter hans manus till ”Gökboet”, två berättelser som hade mer gemensamt än författaren i förstone anade.

I sin Don Quijote-historia skriver han in pjäsens skapare Miguel de Cervantes i handlingen och det hela inleds när denne ställs inför inkvisatorernas domstol för sina teatersvärmerier om idealism. ”Det värsta är att se livet som det är och inte som det borde vara” låter han denne Cervantes säga och där har vi sensmoralen i en mening, såväl för La Mancha som för Gökboet för övrigt. Hur väl förstår man inte att Hans Polster spelar just denne Cervantes, den man som vill slå vakt om drömmarna hos sina teaterspelande vänner. En dåres försvarstal mot inkvisatorerna. Då som nu.

Han spelar också Sancho Panza som här blir dummare än traditionellt; Polster gör honom som en fysisk Poppefigur som river ned publikens välvilliga skrattsalvor. Och pjäsens lager på lager-fiktion ger Polster möjlighet att med allehanda tricks fixa till det som inte hunnit repeteras färdigt i tid inför premiren; han sufflerar sufflören, skriker på en följespot, tilltalar publiken.

Men den verklige stjärnan är Bengt Mangs som med skräddarsydd fysionomi gör en oförglömlig Don Quijote. Han gör honom så ytterst älskvärd att vi helt tror honom om att vilja världen om gott, om värdet i att finna en egen mening, att han inte för en sekund blir en löjlig figur. Jag lovar: inte ett öga torrt när han besjunger sin Dulcinea (Tea Kemppainen) i vilken han ser en skönhet ingen annan ser.

Det är vackert så.
Fotnot: Pjäsen spelas på Folkets Hus i eftermiddag samt den 5, 6, 7, 8 och 9 mars. Lillhongas dokumentär ”Stumpen” visas vid flertalet tillfällen, första gången den 5 mars, på Nordiska Filmdagarna. Se www.nfd.nu
Gå till toppen