Kultur

Murarna i Tensta

Åsa Moberg följer fascinerad med Pontus Herin i förflyttningen mellan Djursholm och Tensta i ett Sverige med osynliga murar

Bild: Eva Lindblad
Det finns böcker som man fattar sådant tycke för från första sidan att man blir en plåga för sin omgivning. Man läser ideligen några rader högt, man tjatar om vilken underbar bok man läser, man vill dela sin glädje, man vill att alla ska läsa den.
En sådan bok är Pontus Herins I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra. Det är den sanna men osannolika historien om en svensk småbarnsfamilj som flyttar från Stockholms innerstad till Tensta. Inte en vecka, som journalister vanligen brukar ange som en lång tid för en fördjupad studie av vilken företeelse som helst, utan på riktigt – i ett och ett halvt år.
Pontus Herin är ekonomijournalist, uppvuxen i Djursholm med somrar på Kullaberg. Idyllen där utgör berättelsens ram, som om kontrasten med Djursholm inte räcker till. Mölle är Tenstas verkliga antites. När hela släkten är samlad för att fira påsk tillkännager han sitt beslut, som väcker förstämning och förundran, även hos hustrun Charlotte som är uppvuxen i Eskilstuna. Författaren har ett sympatiskt respektfullt sätt att redovisa både hennes misstro och den förtjusning hon så småningom, nästan motvilligt, uttrycker.
Daghemmet där sonen Elliot börjar, som enda barn med två svenska föräldrar, är mycket bra. Det har mer personal än i Stockholms innerstad. Värmen mellan människorna är påtaglig. Det är dessvärre också områdets sociala problem. Det finns våld och det finns brottslighet, och alla boende tycks ense om en sak: Tensta var bättre förr.
Det enda som garanterat inte var bättre förr måste vara Tenstas rykte. Denna miljonprogramsförort är hiskligt ful sedd från E18, den enda sida som utomstående ser. Ryktet har varit uruselt från början och ingenting tycks kunna förändra det.
Kanske inte den här boken heller, fast den borde ha goda chanser. Med en innehållsförteckning och ett register, så att man kunnat slå i den, hade den varit en idealisk kursbok i många utbildningar. ”Använd den ändå!” vill man uppmana alla, särskilt politiker.
För det handlar om en lärorik och underhållande bok om det moderna samhällets svåraste problem, om integrationen som aldrig uppstår och om människors behov av någon att se ner på. I dagens Tensta blir det somalierna, den senast anlända gruppen flyktingar och invandrare.
Om ni vill veta hur det kommer sig att de fattigaste hyresgästerna i de tråkigaste förorterna i hela landet subventionerar de mest välbärgades hyror i de attraktiva äldre innerstadsdelarna, då måste ni läsa den här boken. Om den inte leder till en ny debatt om den svenska hyresregleringen ger jag personligen upp hoppet om att en sådan debatt är möjlig.
Här kan man också läsa om den avgrundsdjupa klyftan mellan samhällsförvaltningens tjänstemän och de boende. Den förra gruppen uppgår till 300 i stadsdelsförvaltningen i Tensta, varav 290 är svenskar som själva bor på annat håll, medan de boende till 86 procent är invandrare. Det är eldsjälar som håller Tensta vid liv, inte systemet.
Politiken domineras av en handfull ÄMFÖS: Äldre Män Föreningsvana Svenskar. Även de skildras som levande människor, men efter att ha läst boken undrar man om de kan förlåtas för en sådan sak som förföljelsen av eldsjälen Gregor Wroblewski, mannen som gjorde Tensta konsthall till ett utflyktsmål för långväga besökare och en stolthet för de boende. Tensta är ett toppstyrt flyktingläger i ett slags undantagstillstånd, enligt Wroblewski.
Man kan trivas i Tensta, men inte vara stolt över att bo där, konstaterar många, även områdets mest kända invånare Nalin Pekgul, ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Ett ovanligt drag i Herins sätt att betrakta samhället är förmågan att se allt med samma öppna blick, även uppväxtorten Djursholm. Alkoholkulturen där framstår som minst lika hälsovådlig som de somaliska männens kat-tuggande i Tensta.
Hans egna ungdomssynder, som en berusad demolering av ett hotellrum i den franska skidorten Chamonix, ger relief till våldsamma invandrarpojkar i Tensta. Dessa är en minoritet, som präglar omvärldens bild av samhället på ett sätt som våldsamma ungdomar från Djursholm givetvis aldrig gör. Segregation beskrivs alltid som ett problem i Tensta, aldrig i Djursholm.
Ändå drömmer de unga männen på båda orterna om samma saker: snabba bilar, mycket pengar och lyxliv kring Stureplan. Det är bara det att en ung man i Tensta har mikroskopiska chanser att nå den tillvaron med lagliga metoder.
De flesta, även i Tensta, har vanliga drömmar om en våldsfri vardag. Som den unge somaliern Guleed Mohamed i bokens slutackord. Han tänker stanna i Tensta och förändra världen: Jag har en pakt med några andra killar. Vi vill byta namn på Tensta, förändra stället, göra nånting bättre. Vi har så mycket planer. Kanske kan Pontus Herins samtidigt roliga och sorgliga bok bidra till att han och andra unga äntligen får politiskt inflytande.

I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra

Pontus Herin
Frank

Utkommer i dag
Gå till toppen