Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Krönika: Förtryck, fördomar och förföljelser i Tibet

Under mina besök i Tibet har jag sett spänningarna byggas upp. Egentligen är jag förvånad över att det inte blivit fler stora urladdningar än i mars 1989 och mars 2008, då tibetanernas missnöje exploderade.
Tibetanska munkar utanför Lhasa i april 2008.
Under ett besök i Lhasa för nio år sedan såg jag lika många kineser som tibetaner i stadsbilden. Det var stor skillnad mot 1982 då jag bara stötte på enstaka kineser, förutom soldater och poliser.
Det som har hänt är att Kinas regering uppmuntrat kinesiska privatföretagare att etablera sig i Lhasa i stor skala. Peking vill frälsa tibetanerna från religionens vidskepelse med marknadens välsignelser.
Den tibetanska huvudstaden ser nu ut som vilken neonglittrande kinesisk stad som helst – med undantag för en liten tibetansk kärna.
Tibetaner och kineser lever separerade och har mycket skilda liv. Vid senaste besöket berättade några tibetaner i förtroende att de på sitt eget språk kan referera till invandrarna från inlandet som kinesdjävlar. De kan reta sig på kinesernas förkärlek för grönsaker och påstå att de äter gräs.
Samtidigt odlar invandrarna från det egentliga Kina sina fördomar om Lhasaborna som smutsiga och efterblivna.
‧– Tibetanerna är dumma och tänker helt annorlunda. Se bara hur de uppträder i trafiken, utbrast Liu Ming, en 28-årig taxichaufför från Chongqing i Sichuan, under mitt besök 1999.
En av hans kolleger, också från Sichuan, berättade:
– Ibland får jag tibetanska kunder som säger: det här är vårt land, stick härifrån! Vad svarar man på det?
Kineser i alla samhällsställningar tvekar inte att exponera sin paternalistiska inställning till tibetanerna. Vid mitt besök 1982 hade vi en ung diplomat från utrikesministeriet i Peking som följeslagare. Han såg till att vi hela tiden fick kinesisk mat med influgna ingredienser. Inte ens sjögurka från Gula havet saknades. Det satt långt inne innan han gick med på att vi skulle få pröva tibetansk mat en gång.
Detta blev arrangerat hos en herdefamilj. Den unge tjänstemannen från Peking visade öppet sitt förakt för de stora stycken av jakkött och den korngröt som serverades. Han och de andra kineserna var demonstrativt ointresserade och vägrade att äta. När vi ätit färdigt, sade han retfullt:
– Ska ni inte ta med er lite också?
Tibetanernas grymma våldsamheter mot oskyldiga kinesiska affärsinnehavare under de senaste kravallerna i Lhasa är ett mått på deras vanmakt över att deras stad har tagits över av kineserna.
Kinesiska medier har koncentrerat sig på våldet mot kinesiska invandrare i Lhasa i sin rapportering. Det är lätt att konstatera på internet att detta underblåser spänningarna mellan de båda folken.
De flesta kineser får ingen allsidig bild av den komplicerade situationen på Världens tak. De uppfattar bara de stenkastande tibetanerna som otacksamma mottagare av Kinas ekonomiska bistånd. Och alltfler kineser går till internet för att angripa de västerländska mediernas ensidiga rapportering om Tibet.
Peking utpekar den landsflyktige tibetanske ledaren Dalai Lama som ränksmidaren bakom upploppen i de tibetanska områdena i Kina. Den versionen har många utomlands svårt att tro på. Och ju mer kinesiska talesmän utmålar Dalai Lama som kraften bakom protesterna, desto mer påminner de tibetanerna om att deras högsta önskan är att han ska komma tillbaka.
Fotnot:
Göran Leijonhufvud utkommer i sommar tillsammans med Agneta Engqvist med boken "Kina - den haltande kolossen" som bland annat utreder bakgrunden till krisen i Tibet.
Gå till toppen