Trettiosex konstnärer deltar på årets jurybedömda Kullasalongen. Av dem är arton debutanter, fifty:fifty, vem kan nu påstå att slumpen inte existerar?

Salongen inleds med Emil Östlunds två verk, en kolteckning ”Träd vid väg” och en akrylmålning ”Boet”. På teckningen låter konstnären stripiga kvistar av ett vindpinat träd dansa i vinden. På målningen har ett fågelbo tagit gestalt ur ett snärje av strån. Man kan nästan känna hur han med nerviga penselstråk har byggt upp detta bo. Här har man glädje av att ha kunnat följa Emil Östlunds konstnärskap sedan han 2000 debuterade på Vikingsbergs Vårsalong.

Ulf Nilssons en gång så humoristiska föremål har blivit allvarsammare som nu hans tre akrylmålningar ”Skålen”, ”Glasen” och ”Buteljen”. Av Robert Czysty hade jag gärna velat se flera verk. I hans roströda målning ”Himself” har stolarna börjat sväva fritt i rummet och känner sig ensamma. Maria Adlerssons tre vertikala målningar liknar decollager – det vill säga collager där bitar avlägsnas och frilägger underliggande skikt; som måleri ger detta en originell effekt. Kristina Erikssons svarta formlösa gummiskulptur ruvar på sitt podium som ett kvaddat basiliskägg. Det är heller inget fel på hennes fyra tuschmålningar ”Konstutställningar”, om de bara inte vore så hejdlöst tråkiga. Men jag blir övertygad om att detta är just det hon eftersträvar – och då ser jag hennes verk som uttrycksfulla på ett metafysiskt sätt.

Det färgstarka persongalleriet i Sara Meyers måleri pendlar mellan bibliska och världsliga skeenden. Det vill till att man med hjälp av titlarna finner ett sammanhang i de sällsamma händelserna. Pierre Österholms objekt kallat ”Bombay” är en rolig och vacker utstickare. Man står framför den, uppskattar de skimrande färger och blir förbryllad när man läser att det hela är ett collage av wettex. Elisabeth Naumann har lyckats med konststycket att i sin lugna, abstrakta komposition verkligen skapa intrycket av titelns ”Väktare”.

Berit Fradera överraskar med tre konstverk som har ”Stock market” och ”Börsnoteringar” som alltför aktuellt tema. Med en ytterst raffinerad collageform har Fradera lyckats att förmedla en känsla av en metropol ur science fiction, byggd av kallt blankt stål.

Emil Ekbergs tuschteckning ”Utan titel” griper tag i betraktaren. I vart fall har Ekberg lyckats att ge brutaliteten ett ansikte. I Johanna Ahlberg/Stefan Lidéns ”Look I found a wreck” fäster jag blicken på ett – i vart fall för mig – svårdefinierbart föremål. Jag gissar på framdelen av en flygplan på sjöbotten, och redan det sammanhanget gör fotot unikt. Helen Rex deltar med en fin kolorerad etsning som hon kallar ”Avsked”. Av Eva Rex kan vi njuta av tre äkta stentryck – den nästan utdöda grafiska teknik efter vilken dagens litografier har sitt namn, utan att någonsin ha kommit i kontakt med ett stenblock.

Att utbudet på en salong är omväxlande ligger i sakens natur, vilket inte garanterar kvalitén. Här har dock juryn gjort ett bra jobb. Det är en genomgående sevärd och avvägd anrättning och jag finner inte ett enda bottennapp.