Kultur

Lundsspecifikt

Det heter att platsen gör konstverket. Luca Frei drar ut linjerna ytterligare och låter Lunds konsthall både bli utgångspunkten och målet för sin egen konst. Han har tagit sig uppgiften att förstärka, eller kanske snarare undersöka, den plats han fått ställa ut på, undersöka hur Lunds konsthall egentligen ser ut.
Den rymliga lokalen förblir till största delen tom, även med konstnärens konst. Riktigt maffiga är endast de 27 vita kuberna i innersta salen, vilka når ända upp till andra våningens räcke. I övrigt ligger, i entréns stora sal, utrullat vitt papper på golvet, med samma bredd som hallens bärande väggar. Fem små inglasade tavlor med gåtfullt avskalade motiv hänger i en av korridorerna en trappa upp, det är allt.
Luca Frei är först ut i det som är tänkt att bli Lunds konsthalls presentation av yngre lokala konstnärer. Han är född i Schweiz men bosatt och utbildad i Lund och Malmö.
Installationen lär av förklarliga skäl inte dyka upp någon annanstans. Den är så platsspecifik att den i det närmaste lämnar konstnären utanför, kvar finns endast konsthallen.
Kanske är detta en del i samtidens trend att låta utrymmet vara konstverk i sig, tydliggjort i alla nya experimentella utställningsrum. Men Lunds konsthall är gammal och klassiskt återhållsam. Installationen säger något om konsthallen, det är rent av en marknadsföring. Det är också en väldigt tydlig attitydmarkör hos konstnären, pendlande mellan fascination och underdånighet, mellan vördnad och nyskapande.
Konstföreningen Auras utställningsyta är av det mer blygsamma slaget och Catrin Andersson anslag är också ett helt annat. Hennes konst är en utforskning av ett isberg – som vi inte får se.
Utforskningen är av det karga slaget. Med sylvassa linjer spränger isbergets kantighet fram i färg på fotopapper och i svartvit grafit på teckningspapper. Mest effektfulla är konstverken på fotopapper. Varma streck men fortfarande lika vasst anslag. Konkret närvarande blir det i källaren; ett autentiskt ljud av is som bryter sig loss samsas med hennes grafitteckningar.
Catrin Andersson är vare sig första konstnären eller forskaren, som intresserat sig för isberg, konkret eller mentalt. Det är laddningen i motivet som en urbild som konstnären på ett både konstnärligt effektfullt och vetenskapligt dissekerande sätt fångar upp. Hela hennes utforskande är en lek med något välbekant, som få av oss sett i verkligheten.
Lena Johansson, även hon på Aura, visar fem små oljemålningar av främmande människor men samtidigt något alldeles välbekant. Med säker hand har hon i olja målat med reklamfotots estetik som förebild. Något händer när en målning framställs som ett foto, plötsligt får bilderna lite högre status. Vår vanligaste bild, reklambilden, har blivit till något fint. Johanssons bilder av människor är något för jaget att spegla sig i. De erbjuder föreställningar, ett slags byggklossar för att kunna bygga upp bilden av sig själv.
En bild av ett par höga hus i grått är den märkligaste av hennes fem bilder. Det är en miljö för livsstilsmagasinens reklambilder, en plats där utmejslingen av föreställningarna blir som tydligast.
På det skickliga anammandet av fotografiets estetik som ett brev på posten känslan av bilden som något lättmanipulerat – vem tror på ett fotografi i ett magasin? Konstnären talar om sanningen som en upplevelse av det egna jaget, om en förmåga att bygga upp en bild; ju ordentligare den är utförd desto tydligare är existensen.
Luca Frei: studies/play

Lunds konsthall


Catrin Andersson: BLANK

Lena Johansson

Konstföreningen Aura
Båda pågår till och med den 11 maj
Gå till toppen