Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Fjodor Dostojevskij - de eviga frågornas mästare

Vissa böcker är evigt aktuella. Som ”Brott och straff”, ”Bröderna Karamazov”, ”Idioten”. Helsingborgsförfattaren Christer Nilsson tecknar ett porträtt av en av världslitteraturens giganter och berättar historien om när Fjodor Dostojevskij stod framför exekutionspatrullen 28 år gammal.

I.
Den största, den starkaste smärtan beror i alla fall på att man säkert vet att om en timme, sedan om tio minuter, sedan om en halv minut, sedan nu, nu strax ska själen flyga ur kroppen, och man kommer inte längre att vara en människa, och att detta är säkert. Och när man lägger huvudet under kniven och märker hur den glider över huvudet, denna kvartssekund är den förfärligaste av allt…
Orden är Dostojevskis. Året 1868. Före publiceringen av romanen Idioten. Han visste vad han talade om. Han hade själv genomgått en skenavrättning iscensatt av tsar Nikolaus I.
Fjodor hade tidigt börjat umgås i politiskt radikala kretsar i Petersburg där man diskuterade en idealsocialism och andra regimfarliga idéer. Det var oroligt i Europa. 1848 hade Februarirevolutionen återinfört republiken i Frankrike. Revolutionens svallvågor nådde även Ryssland. I Tyskland hade Marx och Engels just publicerat Det kommunistiska manifestet vilket snart skulle förändra Ryssland totalt.
I april 1849 slog Ochranan till (tsarens hemliga polis). Dostojevskij var en ung man, bara 28, när ödet drabbade honom. Som 25-åring hade hans debutroman Arma människor fått lysande kritik och blivit en försäljningssuccé. Samtliga i kretsen fördes till Peter Paulfästningen, Dostojevskij kastades i en mörk cell i den ökända Aleksejevravelinen. Förhördes under åtta månader, led hela tiden av sömnlöshet, hemorrojder, förvirring och kramper av epileptiska anfall.
I december fördes 15 fångar, däribland Fjodor, till Semjonovskijtorget – stadens offentliga avrättningsplats. Dödsdomen lästes upp och arkebuseringen skulle omedelbart verkställas. Fångarna radades upp iförda de vita exekutionsskjortorna. De kysste korset, en värja bröts över deras huvuden – ett tecken på att de förlorat adelskapet. Soldaterna lade an och Dostojevskij var i detta ögonblick helt säker på att han skulle dö. I sista sekund hejdades skyttarna. Ett benådningsbrev från tsaren lästes nu upp. Han hade arrangerat hela den förödmjukande scenografin för att skrämma livet ur de unga rebellerna och tvinga dem till lydnad.
Dödsdomen omvandlades till fängelse med hård regim i Omsk i Sibirien. Här tillbragte Dostojevskij fyra år i en barack under vidriga sanitära förhållanden där han fick sova ihop med etthundrafemtio tjuvar och mördare. En nedstigning till samhällets botten för den degraderade adelsmannen. Arbetet bestod i att bära tegel till ett tegelbruk. Ett fysiskt mycket tungt arbete som slet på hans klena hälsa. Eftersom han var en politisk fånge, intellektuell och från överklassen behandlades han illa av de andra fångarna. Men han ägde en oerhört skarp psykologisk blick och lyhördhet för sina medmänniskor och skaffade sig djupa inblickar och kunskaper i mångas livsöden. Han lärde känna massornas villkor och den ryska folksjälen. Det är detta som gör att han kan säga att de fyra åren i tukthus inte var förspillda. Ett fantastiskt stoff och en oändlig källa för en författare att ösa ur till kommande romaner.
I boken Anteckningar från Döda huset (1862) gestaltar Dostojevskij sin tid i straffkolonin – en blandning av självbiografi, halvdokumentär och ren fiction. Här brottas författaren med begreppen brott och straff – och skuld. Måste man inte sona sin skuld genom en rättvis bestraffning? De kriminella medfångarna hånar honom – brottslingen är en olycklig människa, brottet är en olycka – hur ska man kunna känna skuld för en olycka?
II.
Samma moralfilosofiska idéer prövas i romanen Brott och straff (1866). Den överspände studenten Raskolnikov yxmördar den gamla pantlånerskan Aljona Ivanova och hennes syster Lisaveta därför att han kallt anser att deras pengar skulle komma till bättre användning om han tar dem och att han är berättigad att slå ihjäl dessa onyttiga varelser för att själv vinna en bättre chans i livet. Men samvetskvalen får honom att bryta ihop och när han träffar den prostituerade Sonja växer och förfinas hans förmåga att känna empati och viljan att rucka sin moraliska inre klocka. Han erkänner sitt brott för polisen, döms till livstids straffarbete i Sibirien, dit Sonja följer honom – nöjd med att få sona sin skuld.
Dostojevskij är en av de första författarna att genomlysa brottets och brottslingens natur. Varje individ har alltid ett moraliskt ansvar för sin handling, menar han. Efter sin nedstigning i Döda husets helvete har han inte längre några illusioner om människan. Hon kan bli såväl ond som god och det är svårt att föreställa sig hur långt man kan pervertera och förvrida den mänskliga naturen. Människan är en varelse som kan vänja sig vid allt, är en tanke som ständigt återkommer hos Dostojevskij.
Efter de fyra åren i tukthuset följer sex års tvångskommendering som menig soldat i Semipalatinsk i nuvarande Kazakstan. 1852 gifter han sig med Maria Isajevna, men skiljer sig efter några år på grund av hustruns otrohet.
De epileptiska anfallen, som han varit offer för ända sedan hans far mördats av sina underlydande livegna på familjegodset utanför Moskva, hade ökat i frekvens och ledde till svåra krampanfall och förlust av medvetandet. Före en attack kunde han känna en enorm lyckokänsla och efter en djup depression.
Den oroliga, brådskande, förtätat laddade stämningen i Dostojevskijs sätt att skriva speglar sannolikt hans ångest och utsatthet inför sina oförutsägbara uppskakande anfall. Den förrädiskt lättflytande men intensiva och förtätade prosastilen röjer en språklig briljans och gör Dostojevskij till en häxmästare som suger in läsaren i sin magiska värld och håller hans uppmärksamhet fastnaglad där. Han återvänder till Petersburg, blir återupprättad, får tillbaka sitt adelskap och träffar den eldiga och temperamentsfulla 21-åriga Polina Suslova. De gör sin första utlandsresa till bl.a. Berlin, London, Florens, Köln, Paris och Venedig. Allt i ett virvlande tempo – och de spelar roulett för första gången och vinner 10 000 mark, dricker champagne och spelar bort allt.
Snart blir Dostojevskij hårt skuldsatt. För att rädda sig undan konkurs tvingas han gå med på ett synnerligen ofördelaktigt avtal med en förläggare – han säljer rättigheterna till alla dittills skrivna verk och förbinder sig att inom 26 dagar leverera en nyskriven roman. Han anställer en stenograf – som sedan blir hans livs kärlek – Anna Grigorjevna, och under en feberaktigt febril brådska tillkommer så romanen Spelaren som kan levereras på utsatt klockslag.
Han gifter sig med Anna och trots stor ålderskillnad och alla olyckskorpar blir äktenskapet mycket lyckligt och de älskar varandra innerligt under Dostojevskijs återstående liv, dvs. 15 år. I Dresden 1869 föddes dottern Lyubov (Aimée). Som vuxen skrev hon en bok om sina minnen av fadern. 1871 får han ett sista utbrott av spelbesatthet. Han reser till Wiesbaden och återvänder luspank efter en vecka. Samma år föds också sonen Fjodor.
Trots att Dostojevskij är född och uppvuxen i Moskva blir Petersburg både hans själsliga och fysiska hem. Med dimmor, fantastiska vyer från Nevabroarna, människovimmel, damm, hetta, vinterköld. Han är minst sagt förhäxad av staden som kryllar av människor som springer om varandra, knuffas, raglar av fylla, skyndar i alla riktningar utan synbart mål. Det är kvavt, trångt och lågt i taket. Ut tränger matos, unkenhet och sura gräl. Kort sagt: ett enda dårhus.
III.
Men han levde inte som han lärde. Han var elegant med pedantiska vanor. Han kunde inte skriva utan att vara finklädd och ha gjort omsorgsfull toalett. Fick han en bläckfläck under arbetet avbröt han det omedelbart. Han bodde alltid i högreståndsmiljöer.
När han stod på höjden av sin ryktbarhet bjöds han hem av tsaren Alexander II till Vinterpalatset för att läsa högt ur sina romaner för de unga storfurstarna och storfurstinnorna. Några av Dostojevskijs mästerverk har haft stor betydelse för den moderna romanen:
Idioten (1868) handlar om den epileptiske(!) furst Mysjkin som kallas idiot för sitt alltför rättframma och vänliga sätt. Romanen betraktas som världslitteraturens mest lyckade försök att på både ett realistiskt och intressant sätt teckna en verkligt god människa.
Bröderna Karamazov (1879-80) handlar om fyra bröder som förkroppsligar olika attityder till det goda och det onda och om deras komplicerade relationer sinsemellan och till den tyranniske fadern, som mördas av en av dem.
Dostojevskijs romaner har även spelat en roll för modern psykologi och filosofi. Hans tankar om moral, ont och gott, brott och straff och försoning är universella och tidlösa och ständigt aktuella också för oss i vår tid. Tre av Dostojevskijs romaner är nyöversatta av Bengt Samuelson: Spelaren, Dubbelgångaren och Anteckningar från Döda huset. Språkkänslan och stilsäkerheten i Samuelsons svenska språkgestalt har väckt berättigad beundran i fackkretsar och är en högklassig gåva till alla svenska läsare.
Christer Nilsson
christereva@home.se
Fotnot
Christer Nilsson är författare och bosatt i Helsingborg. Hans senaste bok, "Fursten och folket - på liv och död i slott och koja" (Carlssons förlag), utkom 2006. Han skriver för närvarande på en kommande bok med titeln "Stormaktsdrömmen - i svenskarnas spår under tusen år i Finland, Ryssland och Baltikum".

Christer Nilsson

Christer Nilsson är författare och bosatt i Helsingborg. Hans senaste bok, "Fursten och folket - på liv och död i slott och koja" (Carlssons förlag), utkom 2006. Han skriver för närvarande på en kommande bok med titeln "Stormaktsdrömmen - i svenskarnas spår under tusen år i Finland, Ryssland och Baltikum".
Gå till toppen