Kultur

Next stop Iran?

Är Iran nästa amerikanska bombmål? Petter Larsson har läst boken "Bombdiplomati" av Pierre Gilly och reflekterar över världspolitikens och propagandans metoder och förflyttade fokus.

Basar i södra Teheran 2007.Bild: Thomas Härenstam/Scanpix
Iran är på väg att skaffa kärnvapen. Landet är en aggressiv helyllediktatur som leds av en före detta terrorist som sagt att han vill utplåna Israel, ja, ett slags mellanösterns Hitler. Detta skulle man nog utan vidare kunna trycka i en svensk tidning, eller säga i en diskussion, oftast utan att bli motsagd. Men det är inte sant.
Några bevis för Irans kärnvapenplaner har inte presenterats. Landet har inte angripit några grannländer i modern tid, här råder ett visst mått av politisk pluralism, men förstås långt ifrån någon demokrati. Ahmadinejad var antagligen inte med under ambassadockupationen 1979-81 och han sa inte exakt så, utan talade om regimen i Israel, inte om landet, om man ska vara petig. Och jämförelsen med ett till tänderna rustad stormakt som Nazityskland och en tredje rangens stat som Iran är naturligtvis absurd. Så varför uppfattas Iran så ofta som ett så stort problem eller hot?
Får man tro Pierre Gilly så beror det på att landet utsetts till nästa amerikanska bombmål och att medierna därför i åratal nu berett vägen för ett angrepp. I sin bok Bombdiplomati försöker han slå sönder demonbilderna.
För det första bättrar han på Irans solkade rykte. Här finns ett mått av begränsad demokrati, kvinnorörelsen växer och de progressiva krafterna kan mycket väl komma att flytta fram positionerna om de bara blir av med mullorna i väktarrådet. Det är helt nödvändiga nyanseringar. Alla långvariga diktaturer måste på något sätt se till att accepteras av en hygglig andel av den egna befolkningen – annars faller de snabbt. Det vore därför ett misstag i klass med antagandena om befrielsen av Irak, att tro att merparten av iranierna skulle jubla åt ett amerikanskt bombregn.
För det andra – och det är bokens huvudfokus – försöker Gilly sticka hål på den monstruösa propagandan. Den som läst John Pilger eller Noam Chomsky kommer att känna sig hemma i Gillys värld av kombinerad USA- och mediekritik, där han lyckas identifiera en lång rad mer allmänna problem med hur medierna ofta fungerar även i mindre brännheta frågor:
Journalister som aldrig går till ursprungskällorna, utan vidareförmedlar myndigheternas uppgifter. Tankesmedjor och andra lobbyinstitutioner som tillåts passera som ”oberoende” experter. Journalister som inte värderar uttalanden, utan tycker att de gör sitt jobb bara genom att ”låta båda sidor komma till tals” trots att det mycket väl kan vara så att den ena sidan har helt rätt och den andra ljuger – eller att båda ljuger (vanligt också i svensk vardagsjournalistik). Felaktigheter som förmedlas via nyhetsbyråer och reportrar förvandlas till sanning när de sedan kommenteras av opinionsbildare.
Sen kan man förstås invända att Gilly inte alltid lever upp till idealen själv. Till exempel för han ena gången fram ett nyanserat resonemang om hur många som egentligen dödats under den amerikanska ockupationen av Irak och hur vi kan veta det. Nästa gång slår han fast att det är en miljon. Han låter en intervjuperson säga att Nahid Perssons film ”Prostitution bakom slöjan” går hand i hand med den rasistiska bilden av Iran. Har Gilly sett den? Köper han den bilden?
Ett större problem är i så fall att det bara är propagandan från ett håll som beskrivs, vilket gör att USA blir till ett nästan obegripligt krigstörstande monster på jakt efter småstater att kasta sig över. Jag vågar knappt tänka vilken intressant bok Gilly hade kunnat skriva om han hade försökt skildra båda sidor lika kritiskt som han nu nagelfar den amerikanska. Men, visst, det kan ju bli en bok till.
Ett annat problem är att fokus ligger så tungt på USA, på bekostnad av en analys av Israel. Israel och USA är allierade och det är svårt att hitta exempel där endera parten agerar rakt emot den andres vilja. Men Israel är ingen amerikansk lydstat. Ett eventuellt israeliskt flygangrepp mot Iran beslutas i Tel Aviv och inte Washington.
Ett tredje problem är att Gilly aldrig tar principiell ställning till hur omvärlden ska förhålla sig till förtryckarregimer. Att invasioner ofta skapar värre problem än de löser – och för det mesta genomförs med högst blandade motiv – är en sak. Men är det alltid så självklart att det bara är den inhemska opinionens sak att på egen hand kasta regimen över ända?
Ta Darfur. Är det en orimlig tanke att man för flera år sedan borde ha sänt trupper för att få slut på det dödandet?
Jag inser att min kritik kanske skjuter över målet. Boken handlar ju specifikt om Iran. Men eftersom Gilly själv drar paralleller till andra konflikter, i syfte att visa hur ”ondskan” byter skepnad efter politiska behov, så är frågeställningen kanske ändå relevant: är utländska soldater alltid det värsta?
Om man, som jag, tror att ett amerikanskt angrepp på Iran i nuläget är näst intill otänkbart och ett israeliskt mycket långsökt, så blir Gillys bok möjligen lite mindre brännande. Visst har både Israel och USA ett långsiktigt intresse av att förhindra Iran att skaffa sig kärnvapen – eftersom det skulle slå undan benen för Israels enorma överläge och skapa en ny maktbalans i Mellanöstern. Man önskar naturligtvis också i allmänhet försvaga den iranska regimen – helst byta ut den – och på så vis knäcka den nya regionala stormakt som Iran tack vara USA:s ockupation av Irak förvandlats till.
Men det ska ställas mot de kortsiktiga problemen. För Israels del handlar det ju inte bara om att hamna i krig med Iran, utan också med dess allierade i Libanon och Palestina. Efter den militära förnedringen vid invasionen av Libanon 2006 är det långt ifrån ett eftersträvansvärt scenario. För USA skulle ett angrepp dels betyda att man för gott förlorade kontrollen över Irak, eftersom Irans inflytande över de starka shiamuslimska grupperna i landet av allt att döma är betydande. Dels skulle man löpa risken att oljetillgången ströps och priserna åter rusade i höjden, vilket är det sista USA behöver i ett läge av ekonomisk depression.
Men jag har ju haft fel förr.

Bombdiplomati Konsten att skapa en fiende

Pierre Gilly
Verbal förlag
Gå till toppen