Tre konstnärer på randen till verkligheten, på väg ut i allvaret och livet som yrkesverksamma ställer nu ut hos Borstahusens Konstförening i Pumphusets konsthall. Ditte Ejlerskov, EvaMarie Lindahl och Johan Furåker arbetar alla med figurativt måleri och teckning ett tydligt åskådliggörande av måleriets fortsatta starka dragningskraft i samtidskonsten. Alla är födda kring 1980 och utbildade vid Malmö konsthögskola.

EvaMarie Lindahl från Viken undersöker genom tecknandet sin egen konstnärsroll. I verket David and His Golden Key tar hon utgångspunkt i en holländsk mans liv, som under 1700-talet arbetade som kombinerad skicklig hantverkare, konceptkonstnär och affärsman eller marknadsförare. I hans verksamhet söker Lindahl beröringspunkter med det egna skapandet och den egna konstnärsrollen. Likt den gamle holländaren kopierar också hon bilder, tecknar av, förstorar, förvanskar; använder färdiga konstverk för att sammanställa dem till något helt annorlunda än utgångspunkten. Också ett porträtt av mannen själv har Lindahl avtecknat, där han stoltserar med den gyllene nyckel han fick i belöning av en uppdragsgivare.

Johan Furåker visar verk som kretsar kring en annan historisk person, en gasverksarbetare vid namn Albert Dadas. Under slutet av 1800-talet gav han sig upprepade gånger tvångsmässigt ut på långa fotvandringar tvärs genom Europa. Storstäder, byar, floder och hundratusentals mil genom skog och över berg; han tog sig hela vägen till Moskva och Konstantinopel. Vid återkomsten mindes han dock ingenting. En psykolog lanserade med utgångspunkt i Albert Dadas fall diagnosen patologisk turism. Johan Furåker placerar sig själv i Albert Dadas skor och skapar en visuell dagbok utifrån hans erfarenheter, sätter i efterhand en skissbok i hans händer. Här finns gasverkets monotona tekniska detaljer, kartan över vandingarna, hypnotiska bilder och avmålade fotografier. Verket blir förstås en nästan uppenbar kommentar till de senaste decenniernas backpackers, som tar skräpjobb under korta perioder för att tjäna pengar och sedan resa långt bort. För att, som det ofta sägs hitta sig själva. Albert Dadas verkade tvärtom vilja förlora sig själv. Slippa sin grå arbetaridentitet och istället gå i fotspåren efter Grand Tour-resenärerna från överklassen. Dagens omdiskuterade koldioxidförgiftande flygresor, är inte de också ett slags patologisk turism?

Ditte Ejlerskovs verk handlar om vår drift att hindra, frisera, fånga och dämpa den vilda naturens uttryck. Varför måste naturen kultiveras? Motsatsparet natur-kultur ser hon också i vår bildvärlds skildring av män och kvinnor. Varför är kvinnor nakna, utsträckta, böjda och män påklätt kultiverade, samlade och kontrollerade. Konsthistoriens män och kvinnor har sett ut så, men vilken anledning finns det till att könen än idag skildras så i reklamens och mediernas bilder? Varför är kvinnor passiva kroppar att tas i anspråk av aktiva män? Ditte Ejlerskov bearbetar frågeställningarna genom att avbilda konsthistoriens klassiska female nudes för att tydliggöra deras besynnerlighet. I blandningen av strikt realistiskt och nonfigurativt påminner hennes måleri om Ola Billgrens under 1980-talet, fast här på ett helt eget sätt.

Att ställa dessa tre konstnärskap bredvid varann fungerar väl trots att likheten i teknik och uttryck är så stor. Måleriet och/eller teckningen är en av många möjliga kommunikationsvägar, det är tilltalet snarare än själva tekniken som står i centrum här. Konstföreningen har lyckats väl i sin strävan att presentera vad de kallar lovande unga konstnärer. Den här utställningen är mycket väl värd utflykten till Borstahusen.

lindafa@mac.com