Kultur

Vilket budskap lockar Europa

På tisdag utses finalisterna om att bli Europas kulturhuvudstad 2014. Jenny Maria Nilsson förklarar varför det inte kommer att bli Lund och Björn Gunnarsson tecknar en bild av den entreprenörsideologi med kulturen som vara som också genomsyrar Lunds kulturhuvudstadsansökan.

Lunds Kulturhuvudstadsansökan är en blodfattig konsultprodukt, och vore jag kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid skulle jag tillsätta en haverikommission. Att inte någon av de inblandande vid något tillfälle rest sig upp och sagt ”Hoppsan, det verkar som att vi gått vilse i ett 192-sidors floskelträsk här!” är förvånande. Arga det-är-vi-som-betalar-insändarskribenter kan sluta vässa pennorna, för att döma av ansökan blir inte Lund europeisk kulturhuvudstad år 2014.
Kulturhuvudstadsåret vill övertyga om att EU inte bara är till för kapital och politiker utan även för medborgarna. Den belgiska konsultfirman Palmer/Rae kom år 2004 fram till att kulturhuvudstäderna oftast misslyckas med sina ambitioner, men det måste inte vara så. År 1990 var Glasgow kulturhuvudstad och använde perioden till att lyfta hela den befintliga kulturverksamheten, vilket fick stor betydelse för stadens självaktning och framtid.
Framgångsreceptet är att bygga på och låta befintliga eller groende kulturyttringar blomma ut istället för att uppfinna nya former som lever endast med hjälp av konstgjord andning (läs tillfälliga bidrag) och efter årets slut ohjälpligt dör. Lunds ansökan innehåller få konkreta förslag och dessa är såvitt jag kan bedöma verklighetsfrånvända skrivbordskonstruktioner, som ”Hardeberga Food Festival”; Markägarna/lantbruket upplåter odlingssträngar och plats för mobila växthus längs spåret så att deltagarna redan på våren/ försommaren kan inleda odlingen av sina hemländers specialiteter. Råvarorna tas under festivalen upp direkt ur jorden, transporteras högst tio meter, tillagas och äts på plats.
Två centrala begrepp har skapats för ansökan. Det ena, ”Jakten på den femte friheten”, är lika mystiskt som ”Den tredje mannen” i filmen med samma namn. ”Den femte friheten” är ”en process”, ”en ledstjärna”, ”något som ger medborgare möjlighet att placera sig i europeiska sammanhang”, ”det är dit sinnet reser” – ääh… ok!? Om tankarna i övrigt vore skarpa skulle det kanske ha fungerat, men det är sida upp och ner med pretentiösa, luddiga formuleringar; Lund vill glänta på dörren till en framtid där varje medborgare är och känner sig delaktig i det europeiska samhället och Här ska de initierade samtalen föras, de smala kulturformerna verka och utvecklas, var och en ska kunna utveckla sina talanger och leva på sitt skapande. Visst blir man nyfiken – exakt hur ska alla utveckla sina talanger och sedan kunna leva på sitt skapande?
”Playground Europe” är den andra grundtanken – lekplatsen som metafor. Inte är det författarnas fel att finanskrisen rullat in som en växande snöboll och förvandlat lekplatsen till en passé symbol. Det vaknar en längtan efter seriositet, det omsorgsfulla, genomtänkta och rimliga, det historiska och intellektuella – allt det som Lund är men som ansökan verkar ha beröringsskräck inför och skämmas över.
Umeå ansöker under rubriken ”Nyfikenhet och passion – medskapandets konst” och deras inlaga har allt det Lunds saknar. Här bubblar det av gripbara frågor och svar, av människor och spännande projekt, av uppriktig kärlek till kultur och märkbara kunskaper om staden, regionen och dess styrkor.
Lunds magplask blir smärtsamt uppenbart i jämförelsen av de båda ansökningarnas bildmaterial. Umeås har fyllt sina sidor med varje kulturperson och spännande institution de frambringat, men också leende medborgare, gulliga barn och trevliga politiker får en att vilja sätta sig på tåget i detta nu och fara dit och lära känna dem. Lund har tagit fram iscensatta fotografier på okända människor med ryggen mot kameran – inte ett ansikte, inte ett leende, bara konceptuella, obegripliga bilder lika dunkelt kommunicerande som texten mestadels är – Umeås famn är öppen medan Lund bjuder med armbågen.
Vad är väl en dålig ansökan till kulturhuvudstad år 2014? Inget allvarligt, sorgen stiger ur att vi inte får någon rättvis chans. Jag hatar den där klyschan om att politiker inget vet utan sitter i något torn och smider spekulativa planer långt borta från ”vanligt folk”, men den här skriftens formuleringar får mig att undra om styrgrupp och projektteam skulle känt igen kultur ens om den bet dem i rumpan.
Gå till toppen