Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Freddie Wadling: The dark flower/Den mörka blomman

Snart tre år har gått sedan "Jag är monstret", Freddie Wadlings senaste skiva. Den hyllades rättvist av många, så förväntningarna på nästa släpp har förstås varit höga. Ingen som tycker om denne särling lär bli besviken på "The dark flower". Detta är oupphörligt spännande, vackert, egensinnigt, mörkt – och i stora doser.

Utan att använda käppen slår Freddie Wadling knockout på HD:s recensent.
Som sagt egensinnigt, trots tydlig inspiration från Tom Waits, Nick Cave och skräckmästaren Edgar Allan Poe. Men arrangemang och infall är orädda och inspirerade.
Albumet är uppdelat på två skivor. Den första svenskspråkiga plattan innehåller musik specialskriven av Stina Nordenstam, Peter LeMarc, Anna Ternheim och Tomas Andersson Wij och de har verkligen hittat fram till Wadlings särprägel. Låtarna fortsätter på den vemodiga stig som trampades upp på "Jag är monstret", fast ännu bättre. Lägg därtill några covers, där krautrockarna Fausts flummiga "Jennifer" blir en riktig pärla i Wadlings översättning och rakare musikform.
Flera spår lyfts än högre av duettpartners som Anna Ternheim och Meja, den sistnämnda på singelvalet "Annabel Lee", en mördarballad i Nick Caves anda.
Musiken på skiva två är dock den som fullständigt slår knockout på lyssnaren. Här har Wadling skrivit låtarna tillsammans med vapendragaren Johan Lindström. Texterna är på engelska och musiken mer experimentell.
Framför allt i det långa avslutande kollaget "Kira-Kira", 24 minuter delvis improviserat, visar Freddie Wadling varför han utan tvekan är Göteborgs, nej Sveriges, finest.

Freddie Wadling: The dark flower/Den mörka blomman, betyg: 5

Visa/experiment (Capitol/EMI)
Gå till toppen