Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nöje

Världens största hemlängtan

Vi älskar den, eller så älskar vi att hata den. Men varför har kulturen kring schlagers vuxit sig så stark just i Sverige? HD följde med när svenska melodifestivalklubben träffades en kväll i Helsingborg för att hitta ett svar.

Mitt i en damm av tonartsskiften, skjortor i svettabsorberande material och höga halter av adrenalin sitter en rockkille med neddragen mössa och lider. Han är ljudtekniker på The Tivoli och just i kväll är det hans uppgift att sköta storbildsunderhållningen för Svenska Melodifestivalklubbens klubbträff. Hundratals liveframförda paradnummer från varierande tävlingsår har samlats till en glittrande dvd-kavalkad som strax under 150 schlagergalningar högljutt sitter och äter middag till. De vet allihop att efter middagen väntar ett par efterlängtade, hemliga gäster på att få komma ut och sjunga för dem. Stämningen är helt otroligt upptrissad. Ljudkillen har lite ont i huvudet.
När ”Hero”, bidraget som Charlotte Perrelli vann fjolårets svenska uttagning med, går upp på skärmen fullständigt exploderar hormonerna i lokalen. Bordsgäster står plötsligt upp på sina stolar, killar sliter av sig skjortor så att brösthår försiktigt singlar ner i huvudrätten, rumpor råkar vicka omkull sina grannars vinglas och överallt sträcks händer spikrakt upp i luften när refrängtonerna dundrar fram. Strax därefter klipper storskärmen över till Christer Lindarw som framför After Darks ”Åh, när ni tar saken i egna händer” från 2007, en spexig liten låt om självsex som inte gick vidare till final, och texten till den kan rummet nästan ännu bättre. De sjunger med ner till varje kommatecken.
Vi befinner oss på den hittills största klubbträff som Svenska Melodifestivalen – den nationella förgreningen av OGAE, ett nätverk som samordnar fans av Eurovision Song Contest i 28 europeiska länder – anordnat. Klubbträffen inträffar på hösten varje år eftersom medlemmarna då inte är lika upptagna som under resten av året när nyheter hela tiden släpps och arrangemang kring deltävlingar ska planeras.
Göteborgaren Ewa Norbäck och Stockholmaren Robban Lövrell svirar vid ett bord uppe på läktaren. De är båda i yngre medelåldern och lärde känna varandra på Melodifestivalklubbens förra träff i Karlshamn. Sedan dess har de hållit kontakt via internet.
– Jag förstår om vi kan verka galna, skrattar Ewa, men det jag gillar är en väldigt varm, öppen stämning kring relationerna som skapas runt ett så stort jippo som det här är.
Både Ewa och Robert beskriver klubbens medlemmar som en brokig skara från helt olika delar av Sverige.
– Vi har väldigt heterosexuella småbarnspappor med i klubben också så det vore fördomsfullt av mig att säga att alla killar här i kväll är gay, säger Robert allvarligt.
Men tillägger efter ett par sekunder:
– Fast kanske 98 procent?
Det stora samtalsämnet kring deras bord är gissningar om vilka kvällens hemliga artister kan vara.
– Vissa av oss har skymtat Linda Bentzing på stan tidigare i dag, så vi är ganska säkra på att hon kommer, meddelar en tvärsäker man i kortärmad vit skjorta innan han drar sig iväg för att få bättre utrymme att dansa till ett gammalt ryskt bidrag som spelas i bakgrunden.
Uppe på scenen är det dags för Melodifestivalklubbens lokala samordnare Håkan Lindstam, som är den som gjort kvällens träff möjlig, att presentera en videoinspelning där han träffar Sanna Nielsen på ett hotellrum. Sanna presenterar från skärmen kvällens dessert: en Sannabakelse. Direkt efter videoklippets slut tågar serveringspersonal in med tårtfyrkanter med Sannas porträtt på.
Vid en vägg sitter Andreas Cederloo i grå kostym. Han har åkt ner från Göteborg för arrangemangets skull och hoppas lite skämtsamt på att ABBA ska vara kvällens hemliga gäst. Tätt intill sitter hans mamma, med huvudet hukat över honom. Hon viskar förklaringar till vad som händer på skärmen eftersom Andreas har en synskada. Jag frågar vilken låt han skulle önska att ABBA framförde om det visat sig att Håkan lyckats återförena dem bara för klubbträffens skull.
– ”Lay all your love on me”, replikerar han blixtsnabbt.
Ett par minuter senare står Helsingborg lokala dragshowgrupp Champagne Safari på scen och framför just den ABBA-låt Andreas hoppats på. I tyll, ballonger och löshår rusar de sedan in i ett schlagermedley. Den medsjungande publiken kan såklart vartenda litet Alcazarverb.
Publikjublet går på högvarv. På Ewa och Roberts bord ligger nio orörda Sannabakelser. Alla har sprungit iväg för bättre scenutsikt.
Bland rökarna utanför entrén råder en allvarligare stämning. Att luta sig tillbaka och tjuvlyssna på deras rökpaus är som att höra två börsmäklare oroligt diskutera rikets framtid och vilka investeringar som behövs. Ingen skrattar bort en enda sekund.
– Frågan är: är Lena Lena som Carola är Carola? säger en av dem angående frågan om Lena Philipsson framöver skulle klara av att ge Sverige en bra placering i Eurovision Song Contests final.
Sällskapet tvekar. De låter lika kalkylerande som om det vore Carnegies uppgång och fall de pratade om.
Inomhus kliver en timid man upp framför publiken.
– Det är över 20 år sedan någon bad mig sjunga de här låtarna på en scen, säger han förvånat i mellansnacket.
Mannen är Dan Tillberg, kvällens första hemliga gäst och tävlingsdeltagare under 80-talet med låtarna ”Ta min hand” och ”ABCD”. Arrangörs-Håkan pussar honom på kinden som tack för framförandet. Efter att både Dan Tillberg, nittiotalssångerskan Jessica Folcker och lokala brandmannen Glenn Borgkvist framfört sina forna bidrag är det dags för kvällens klimax. Ett stort svart hål öppnar sig när han, den sista hemliga artisten, uppenbarar sig.
I dansgolvsvimlet ramlar Robert Lövrell över mig igen:
– Gud, jag hade aldrig kunnat drömma om Magnus Carlsson!
Han försvinner chockad men lycklig in i publikmassan.
Det är just Magnus Carlsson, den snedluggsprydda Alcazarmedlem och dansbandssångare som sjungit sex gånger i den festival som människorna i det här rummet älskar.
Mitt i ruset har klockan slagit elva. The Tivolis vanliga lördagspublik står för dörren. De är runt 20 år och strömmar in genom entrén med förvånade blickar mot vad som pågår på scenen. Vad gör firmafestgänget här? Ska vi dela klubb med dem?
Men så presenterar Magnus Carlsson sista låten och till och med ungdomarna som väntar på att få dricka shots och dansa till Lady Gaga blir glada. Alla kan nämligen den här. Det är ”Kom hem”.
Inget glitter eller scenljus behövs längre. Värmen på The Tivoli stiger till att lägga sig på nivån mellan en ångbastu och en andaktsfull gudstjänst med levande ljus. Hårgelé och parfymrester rinner ner mot golvet. Svettiga killar kysser varandra i folkmassan. Och hela tiden upprepas det lidelsefulla refrängmantrat som tigger om värme: ”Kom hem! Vi börjar om igen! Vi glömmer allt! Där ute är det så kallt. Kom hem! Försök på nytt igen! Jag ger dig allt! Om du vill vara min vän.”
Låten har aldrig ens tävlat i Melodifestivalen, utan är en rest som legat i Magnus Carlssons bagage sedan hans tid med poppiga dansbandet Barbados. Ändå framstår det som fullständigt naturligt att kvällen avslutas med just den. Inget annat folkhemsdisco skulle ju bättre kunna sammanfatta vad uppsvinget för den musikstil som kallas schlager faktiskt går ut på.
Kanske har titelns två ord ersatt den svåra uppmaning som tidigare alltid ansetts vara en grundsten i glittrande popmusik, den om att komma ut.
”Kom hem” är en av Sveriges mest populära dansbandsexplosioner i modern tid. Den blev aldrig listetta när den släpptes utan har lyckats leva sitt eget liv fram till den klassikerstatus den har i dag. Och exakt varje gång jag hört den spelas för en folkmassa, må det så vara på en dansbana, ett karaoke eller i baren på ett skidhotell, har exakt samma längtande fråga synts i ögonen på de som sjunger med: snälla, kan du inte komma hem?
I Sverige följs i dag varje stor schlagersändning av omkring tre miljoner tittare. Det är en tredjedel av vårt lands totala folkmängd. Och just ordet hem ser för mig ut att vara den enskilt viktigaste förklaringen till hur schlagerkulturen kunnat växa sig så stark.
Ingen som lever i ett hushåll där fler än en person ingår tittar på Melodifestivalen ensam. Det är något man gör med sina barn, med sina föräldrar, med vem man än har till hands. Och har man ingen till hands har man i alla fall alltid sjukt mycket media med sig, som kan hjälpa till – eller tvinga fram – ett fördjupat intresse för tävlingen.
Det Magnus Carlsson säger i ”Kom hem” är att en människa ska kunna stanna där han är, vara som han är och ändå kunna må bra: kärleken ska komma till honom. Där annan kultur oftast handlat om en längtan efter att förändra sig själv, förändra större saker än sig själv, försvinna bort, upptäcka nya saker handlar schlagerkärlek helt enkelt om att verkligen vilja stanna hemma. På gott och på ont.
Gå till toppen