Kultur

Portvaktens hemligheter

Finns det något mera sydeuropeiskt än ett portvakteri?

Jag tänker ibland, medan jag läser den franska författarinnan Muriel Barberys bästsäljarroman Igelkottens elegans, på de tigande personer som satt bakom glas eller gallerfönster i de svala och mörka trapphusen till olika lägenheter där jag bodde i Barcelona under några år. Anonyma, och precis som Renée, en av Barberys huvudpersoner, ganska surmulna, tilldelande mig misstrogna blickar vid mina något vingliga hemkomster alltför tidigt om morgnarna för att falla inom ramarna för en vanlig arbetsdag. Portvakteriet, denna gamla urbana institution i länder som Frankrike, Spanien, Italien, framstår i Barberys roman som sinnebilden för det kontinentala klassamhället.
Den 54-åriga änkan Renée är sedan tre decennier portvakt i en exklusiv fastighet som hyser franska överklassfamiljer. Det passerar med andra ord gott om nerviga och psykofarmakastinna familjemödrar som gått tio år i ”analyyys” förbi hennes portvaktskrypin, liksom parlamentsledamöter, anorektiska tonårsdöttrar iklädda Burberrykappor samt lika inflytelserika som blaserade gastronomiskribenter. Urfranskt, ja? Renée själv är dock inte vad hon utger sig för att vara. Hela sitt liv har hon dolt sin förfining – hon kan citera Marx elfte tes om Feuerbach, älskar holländskt måleri och Tolstoj, refererar Husserl och Kant samt avnjuter i hemlighet Mahler, kamouflerad av portvakteriets tv som hon ställer in på extra hög volym.
Utåt sett spelar hon emellertid noggrant upp portvaktsklichéns hela register av tecken – de hasande tofflorna, korthuggenheten mot husets invånare, innehav av fet huskatt. Varför? Därför att intelligens är en styggelse, anser hon, ett socialt stigma – åtminstone om den råkar tillhöra en mullig bondjänta, vilket Renée alltid känt sig som. Sin själsliga motsvarighet finner hon i Paloma, en elvaårig brådmogen flicka som bor i huset och som utgör bokens andrastämma. Paloma, också hon dolt hypersmart, planerar att begå självmord på sin tolfte födelsedag och betraktar i ironiska dagboksanteckningar vuxenvärldens brist på mening. De två ingår snart i en vänskapstriangel med en nyinflyttad och belevad japan, romanens inkarnerade frälsargestalt, som utövar en helande och omstörtande påverkan på Palomas och Renées liv.
”Igelkottens elegans” är bitvis mycket rolig i sina beskrivningar av den franska borgerligheten, som Paloma och Renée betraktar med kritiskt genomskådande blickar. Barbery excellerar via deras båda röster i lärda utläggningar kring allt från zenbuddhism till kantsk idealism. Men hur djupt blir det egentligen? Jag drabbas snart av misstanken att de komplexa resonemangen mest döljer en ganska klassisk feel-good-dramaturgi.
Två ensamma själar med rigida psykologiska försvar (det vill säga deras intelligens?) mjukas oväntat upp av mysig främling vars karisma och exotiska vanor rör om i deras konventionella och själsdödande hemmiljö. Typ "Änglagård". Eller Lasse Hallströms vedervärdiga "Chocolat". Med den visserligen inte helt oviktiga skillnaden att det inte är en ingrodd bymiljö som ska skakas om, utan det franska klassamhället. Men den förrädiska sensmoralen och sentimentaliteten är densamma. Tårar och dramatiskt slut. För en fet portvakt kan väl egentligen inte bli ihop med en japansk prins? Bäst att låta henne dö.

Igelkottens elegans

Muriel Barbery
Översättning Marianne Öjerskog och Helén Enqvist
[sekwa]
Gå till toppen