Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nyheter

Björn O Anderberg kämpar för de svagaste

En moderat frontfigur som slåss för de mest utsatta, som bygger ett kooperativt vindkraftverk och skriver kärnkraftskritiska insändare. Låter det snurrigt? Nu sänder han dessutom närradio direkt från Helsingborgs sossefäste. Är du alldeles ute i det blå, Björn O Anderberg?

Han talar om breda motorvägar rakt ner i hemlöshetens svarta hål. Hur han, moderathöjdaren, mötte folk som släpade omkring på hela sitt liv i en ynka plastpåse och hur han närmast fick en uppenbarelse.
Björn O Anderberg satt i maktens högborg mellan 1998 och 2001, som ordförande i kommunstyrelsen. Det var säkert många som höjde på ögonbrynen när tungviktaren plötsligt klev upp på barrikaderna och tog strid för de svagaste och mest tilltufsade. Sedan starten av Frihamnen, den ideella föreningen som driver Hemlösas hus, är han dess ordförande.
– Härom veckan, efter en inspelning hos närradion på Söder, upptäckte jag en kille som låg helt utslagen utanför Systembolaget. Hans kompis satt på andra sidan gatan och hojtade, men inga andra brydde sig. Jag gick fram och frågade hur det var, och sedan ringde jag efter hjälp.
– Det är konstigt att folk inte reagerar. Jag mår inte bra av att se tiggare. Samma sak med uteliggare – jag gör en insats av humanistiska skäl. En ung politiker jämförde mig en gång med Jarl Hjalmarson, den gamle högermannen som engagerade sig för landets fångar.
Varje fredag tar han hissen – de dåliga höfterna tillåter inte spring i trappor – upp till Föreningsmedias inspelningsstudio på femte våningen i Folkets hus-byggnaden, den röda utposten vid GA-torg. Tre program har det blivit hittills på FM 99,2, med en blandning av snack och favoritmusik. Och nu ska det rulla på – vecka efter vecka (direkt fredagar 13–14 och repris lördagar 14–15) – med en blå ex-politiker vid mikrofonen.
Han talar förtjust om bra lyssnarsiffror och att den senaste tidens uppmärksamhet genererat fler medlemmar.
Minskat stöd från kommunen gör att Hemlösas hus tvingas hålla stängt en månad i sommar. Dessutom har man krav på sig att från 15 maj ta betalt, 40 kronor per sängplats och natt. Min mening, insändaravdelningen i den här tidningen, har fyllt flera sidor med kritiska röster. En stor majoritet har uttryckt sitt missnöje med makthavarnas, som de ser det, cyniska beslut.
– De ekonomiska prioriteringar som görs i dag leder till human katastrof. Det krävs inte mer än 360 000 kronor för att hålla igång verksamheten, och visst finns det pengar. Det handlar bara om var man ska lägga resurserna – på ljusskyltar, festivaler eller något annat.
Idén till Hemlösas hus föddes inför millennieskiftet. Stadens sju kyrkoherdar stegade upp till kommunstyrelsens ordförande, med önskemål om att celebrera minnet av Jesu födelse.
– Vi fick med oss psykkliniken inom Region Skåne, bildade en projektgrupp och fick statliga pengar för att arbeta fram modeller för att komma tillrätta med hemlösheten.
– På den tiden fanns bara ett hjälpligt härbärge, Möllan, där alla skulle vara ute klockan åtta på morgonen. Sedan fick de dra omkring med sitt pick och pack tills stället öppnade igen framåt kvällen.
Läget visade sig bedrövligt, och fortfarande är antalet hemlösa skrämmande stort. Drygt 530 bara i kommunen, enligt Frihamnens ordförande.
– Däremot är uteliggarna, de som över huvud taget inte har någonstans att ta vägen, färre. En lokförare berättade att tidigare, innan vi startade våra projekt, var tågtunneln söderut ofta var full av folk om nätterna. Så är det inte i dag, mycket tack vare oss.
Hemlösas hus på Västra Sandgatan har 36 sängplatser men här finns också dagverksamhet och möjlighet för gästerna att få hjälp av exempelvis sjukvårdspersonal, socialsekreterare, arbetsförmedlare, drogterapeut och präst.
– Jag tror på human vårdpolitik, mer vetenskapligt beprövade metoder och restriktiv gränskontroll. Att vara missbrukare är en kronisk sjukdom. Men om du tillhör de få som passerar kön och hamnar i ett behandlingsprogram med Subutex, så åker du ändå ut direkt om du får ett återfall. Är man exempelvis diabetiker får man ständigt nya chanser om man missköter sig.
– Ett narkotikafritt Sverige är väl en god tanke, men som det är i dag har man kriminaliserat en sjukdom. De flesta hemlösa har drogproblem, och tyvärr blir kvinnorna fler, liksom ungdomarna. Förståelsen har trots allt blivit större, tidningarna skriver mer och vi får fler medlemmar – det är i alla fall positivt.
Björn O Anderberg har numera sagt adjö till politiken, och dessutom har han valt att vara partilös.
– Jag tycker man gjorde fel i samband med nedläggningen av GA-skolan. När folk kom fram på stan och ifrågasatte besluten, som jag inte stod bakom, valde jag att hoppa av.
– Vad jag röstar på förblir min hemlighet, men det varierar. Fast ränderna går inte helt ur.
Engagemanget började tidigt. Men först ska vi klargöra ett O.
– O ja. Jag är döpt till Björn-Olof, men skämdes för Olof. När jag började på Gossis (Hälsingborgs högre allmänna läroverk för gossar) 1951, mörkade jag mitt andranamn för klassföreståndaren och sa bara Björn O. Så blev det, och så har det fortsatt.
– Jag var tidigt intresserad av utrikespolitik och gick med i Folkpartiet 1966, eftersom jag tyckte att Sten Sjöholm, deras starke man här i Helsingborg, var en frisk fläkt. Vi gjorde ett kanonval och jag kom in i fullmäktige, men sedan blev det en del tjafs och vi bildade Liberal samling och fick fyra mandat. Men Sten blev skröplig och det var dags att hitta nya samarbetspartner. Det kändes som att Folkpartiet bara var intresserat av vår partikassa, men hos Moderaterna blev vi erbjudna en egen lista. Och eftersom de var små på den tiden, och jag alltid värnat om de små...
Visst har det blåst en del genom åren. Inte minst under kärnkraftsdebatten i slutet av 1970-talet. Björn O Anderberg var ansvarig för Moderaternas lokala energipolitik och föreslogs som kampanjledare för Linje 1, det mest kärnkraftspositiva alternativet. Men han kände tvivel och tackade nej.
– Jag minns att jag skrev en kärnkraftskritisk insändare, och sedan höll jag mig utanför debatten.
Senare blev han ordförande i Helsingborgs energi AB, nuvarande Öresundskraft. Många lyfte förvånat på ögonbrynen när han initierade ett kooperativt vindkraftverk på Örbyfältet. Sommaren 1997 restes tornet Lovisa och framåt hösten började rotorbladen snurra fram energi, och ända sedan starten heter ordföranden i ekonomiska medlemsföreningen Helsingborgsvind Björn O Anderberg.
– Det finns inget motsatsförhållande mellan vind- och kärnkraft, och har vi byggt ut kärnkraften tycker jag också att vi ska utnyttja den, säger han.
Efter ett långt arbetsliv, med egen arkitektbyrå de senaste 25 åren, är det definitivt dags att anpassa sig till pensionärstillvaron.
– Jag har vant mig vid tanken. Det är en process som pågått i tio år, och i juni slår vi igen för gott.
Fritidsproblem lär han knappast få. Även om golfkarriären inte riktigt verkar ta fart.
– Jag slutade spela när jag var 23. Det gav inget, helt enkelt. Jag får väl börja igen när jag blir gammal... men först då.
– Sysslolös blir jag inte. Jag har ju ett hus att sköta och Frihamnen tar sin tid. Sedan har vi fyra barnbarn, som alla bor i närheten. Dessutom finns två veteranbilar – en Volvo PV -64, som står uppallad, och en MGB -70 som jag kör en del med. Och ute vid stugan i Domsten har vi en båt. Jag seglar mest ensam, eller med en kompis. Vi brukar ta en tur över till slaktaren i Hornbæk, handla något gott och ta en pilsner. Sedan seglar vi hem. Det är alldeles lagom.
På senare år har vi fått se ytterligare en sida av det före detta kommunalrådet. Det kan vi tacka Hans Polster och Stumpen-ensemblen för, teatergruppen med kopplingar till RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) och Frihamnen.
– Vi anlitade dem i samband med ett föredrag om hemlöshet. Jag ville bjuda på något extra, i stället för att alla bara skulle sitta och lyssna till en massa elände.
– Sedan har jag själv hoppat in och spelat i olika uppsättningar. Senast ute i Åstorp, där jag var katolsk domedagspräst i ”Mannen från La Mancha”. Men rollen jag känner mest för är som konsul i ”Ingeborg Holm” (av helsingborgaren Nils Krok), författarens alter ego sägs det.
Björntjänsten har fått ett nytt ansikte, skulle man kunna säga. Plötsligt ser han fundersam ut – radiorösten, humanisten, ex-politikern och nypensionären.
– Fick jag leva om mitt liv hade jag antagligen gjort samma sak igen, men varför jag valde arkitektspåret vet jag faktiskt inte. Kanske för att det kändes lite konstnärligt.
– Jag är uppvuxen på Olympia, pappa var försäljningschef på en järngrossistfirma där han jobbade i 50 år och mamma var hemmafru. Jag har studerat på Lunds tekniska högskola och även arbetat flera år nere i Lund, men jag har alltid bott i Helsingborg.
– Jag känner mig lycklig, kanske för att meningen med livet är att dela med sig.
Gå till toppen