Kultur

M som i Malmberg

Sveriges främste essäist tillgängliggör sin kunskapsbank i en ny samling texter. Jenny Maria Nilsson låter blicken följa den vidsträckta utsikten från Carl-Johan Malmbergs axlar.

Carl Johan Malmberg.Bild: DAN HANSSON / SvD / SCANPIX
Juldagen år 1933 råkas de finlandssvenska poeterna Bertel Gripenberg och Gunnar Björling i Helsingfors. ”Mötte författaren på gatan och han gav mig denna bok” skriver Gripenberg i gåvan från Björling; hans bok ”Solgrönt”. Carl Johan Malmberg begagnar poeternas sammankomst som begynnelsepunkt i essän med namnet ”Sa de något till varandra?”
”Det var mötet mellan två litterära motpoler, traditionalisten mötte modernisten” skriver han vidare i texten, min favorit av de 58 skrifter samlingen rymmer. Malmbergs essäsamling M är lysande, buren av ett finkänsligt och omsorgsfullt handlag, full av personliga val och genomsyrad av en söt känsla av att hemligheter ådagaläggs och varsamt sammanförs med en kontext. Vem kan ogilla en författare kalibrerad för det ömtåliga och undflyende?
Litteraturforskaren Ernst Robert Curtius skrev: ”Specialisering utan universalism är blind. Universalism utan specialisering är en såpbubbla”. Malmberg citerar honom i ”Minne, medeltid, manierism”. Och sannerligen är utsikten från Malmbergs axlar sådan – vidsträckt och specifik, han zoomar in och ut på godsaker från Pindaros till Arne Sucksdorff.
Malmberg rör sig inom den europeiska och anglosaxiska kulturen och kanhända kommer det att klagas på detta begränsade perspektiv. Trams i så fall, sådant gnäll blottar bara ännu en nyans av västerländsk arrogans. Om någon väljer att skriva om Fassbinder innebär inte det av nöd nedlåtenhet gentemot Kurosawa. Andra kulturer klarar sig allt som oftast utan det västerländska omdömet.
Däremot finns i den kulturarvssfär Malmberg vistas i konstnärer av båda könen, men det är de manliga mästarna som fångat Malmbergs håg. Jag skulle gärna gå förbi det, vore det bara inte så flagrant. Ingen måste ägna sina studier åt kvinnliga kulturproducenter, men jag undrar över denna lärdomsfyllda Malmbergshjärna som skriver om hundratals män men endast tar sig an EN skapande person av ”det andra könet”. Märkligt, n'est-ce pas?
Denna enda kvinna är Marguerite Duras. Malmberg ägnar essän ”Passionens ort” åt henne, och han för slöjan åt sidan. ”Inte i något av hennes verk […] finns tillstymmelse till kritik av passionen”. Jag har alltid uppfattat Duras som en vidunderlig och underbar spillra av något, nu förstår jag av vad. Malmberg skildrar en författare vars essens var lojalitet mot den obönhörliga lidelsen – inte konstigt att hon söp.
Curtius åter: ”När den tyska katastrofen inträffade beslöt jag mig för att tjäna idén om en medeltida humanism genom studiet av den latinska litteraturen under den epoken. Dessa studier höll mig sysselsatt i femton år.” Malmberg tar upp Curtius metod att bekämpa nazismen genom intellektuella studier. Det tycks mig värdigt, men kan humanistisk förkovran tjäna som motvikt mot barbari? Nej, låt oss inte förneka att vetande lika ofta gör tjänst i otäcka dagordningar. Det verkar inte finnas någon motsättning mellan att vurma för somlig litteratur och bränna en annan.
Det sägs att den goda essän har tre ben; det personliga, det faktaspäckade och det filosofiska. Malmberg är finkänslig, han viftar inte med armarna men värmen från hans klarsyn känns mot läsarens hud. I en essä om melankoli skriver han om ett brev tillsänt honom av läsaren Birgit och han berättar om hur en kollega serveras av poeten och tillika servitören Gustaf Adolf Lysholm. Vardaglighet knyts med enkla rosetter till konstens värld.
Kunskapsbanken tillgängliggörs utan prestige, synpunkterna är raffinerade och märkvärdiga, som när Malmberg i olika essäer dryftar Orson Welles och Leonardo Da Vincis oförmåga att genomföra sina uppslag. Läsarens kunskaper överskattas aldrig och läsarens förmåga att förstå underskattas aldrig.
Malmberg skriver klart för att han tänker klart – han är Sveriges just nu främste essäist.
Nyss bevistade jag en gymnasieinformationsträff där det finns hundratals inriktningar för ungdomar att välja, en trådlik härva av varianter på utbildningar i särskilt media, teknik och pengar, men ingen med de humanistiska ämnena. Författaren och journalisten Lena Andersson skriver under rubriken ”Klass sitter i själen” i magasinet Axess: ”När farmor under hela min uppväxt sagt: ”Jag förstår mig inte på’t jag” tänkte jag till slut: Det kan inte vara meningen att man inte ska förstå, mig ska ingenting vara främmande.” Såvitt jag begriper menar Andersson att humanistisk lärdom och förmåga till tolkning ger befrielse och makt över det egna livet.
Hela upplägget ”livet” har alltid tyckts mig märkligt godtyckligt och onödigt. När Malmberg beskriver poeten William Butler Yeats som någon som stod ”öga mot öga mot intigheten” är det inte svårt att känna igen sig. Är det därför vi behöver de humanistiska disciplinerna, för att möta intigheten?
Malmberg avslutar essän om Yeats med dikten ”Gratitude to unknown instructors”. Han menar att stroferna handlar om Yeats eget liv. Fel, de är om oss alla: What they undertook to do/They brought to pass; All things hang like a drop of dew/Upon a blade of grass.”

M. Möten med Mahler, Melville, Duras och minnets atleter

Carl-Johan Malmberg
Wahlström & Widstrand
Gå till toppen