Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Landet barndom i backspegeln

Jag lyfts från min plats i läsfåtöljen och släpas över en dammig landsväg innan jag till slut landar i en släckt och skitig källarlokal på rätt avstånd ifrån verkligheten. Så tänds lysrören, elgitarrer kopplas in i högresta vidunder med volymreglagen toppade.
Basen stäms, en trummis står på tå och räknar in; snart är världen omkullkastad i minnet av ungdomens rus.
Och redan här känner många unga män igen sig, eftersom de har varit på plats, upplevt scenen och smakat på det hopp en aspirerande musiker upplever i sin replokal. Sitt andra hem.
I Patric Eghammers debutbok Lennon i Holjekroken befinner vi oss i Olofström. Medlemmarna är tolv år, men känslorna inför publikens gensvar tycks redan ha förtrollat huvudpersonen.
Egentligen heter han Ludvig och det är mot honom våra blickar riktas; det är han som är det blåögda filtret genom vilket vi ser den här uppväxtskildringen.
Det är tidigt åttiotal och allt kan hända. Tidsmarkörerna fungerar och det är rappt berättat. Jag skrattar högt. Lennons första band heter The Blusters, senare Extrapris. De får vara med i tv. De har framgångar, om än blygsamma.
Texterna till deras låtar är samma unga, absurda texter som de flesta band suttit i malätna soffor och plitat ner. En heter Slagsmål. En annan Fisken. Flera gånger vänder jag förundrat på boken och undrar om inte författaren varit medlem i samma band som jag. Kanske skulle jag önska att det lagts lite mer krut på att hitta själva tråden i det som är Lennons uppväxt; något mer sammansatt än en utdragen anekdot (som jag misstänker är bygd på författarens barndom) där man bara återberättar konsert efter konsert, dag efter dag.
Inte mycket i texten bränner till, inga verkliga faror lurar och delar av handlingen är aningen för hastigt överspelade. Tonen känns i de passagerna väl förenklad. Dock dröjer jag mig kvar vid skildringen av en första flickvän; den där kärleken. Tankarna om en första kyss, famlandet i mörkret och orden som ständigt saknas. Att cykla förbi ett hus tolv gånger om dagen för att kanske få en skymt av den där flickan som får hjärtat att slå lite fortare. Ja, och detta att överges, men ändå överleva. Att möta framtiden.
Eghammer rör sig nära inpå pojken det berättas om, och han gör det bra, men kanske är det då också ofrånkomligt att texten blir aningen pratig. Lite för rolig för sitt eget bästa. Jag frågar mig om inte det komiska måste balanseras av åtminstone någon svärta för att verkligen lysa?
Nåja. Jag avslutar boken med ett leende. Jag blir glad av den; den är rolig och, som sagt, mycket av materialet kommer att kännas igen av många. Och för dem som bor i närheten av Olofström är den säkert guld värd. Som en påminnelse om en svunnen tid; den förlorade ungdomen, alltid färgad av det lokala som hör de små samhällena till.
Att läsa den är att se sig själv i backspegeln, och dit blickar jag gärna flera gånger, men kanske att Patric Eghammer då stigit upp ur det där avlägsna och komiska landet barndom och tagit sig an en mer balanserad problematik. Jag tror det finns något att bygga på.

Lennon i Holjekroken

Patric Eghammer
Recito Förlag
--
Gå till toppen