Efter raggmunk på Ebbas fik lutar Markus Krunegård sig tillbaka i soffan och erkänner att han är trött. Det är tre dagar sedan han släppte två nya album. Nu är han i Helsingborg för att spela i musikbutiken mittemot.

— Raggmunk, det är lite matbespisning, säger han, utan att låta negativ.

Krunegård är, som han själv säger, ute på Eriksgata med sin nya musik, pratar med journalister, ger korta spelningar, signerar skivor.

— Nej, det är inte jobbigt. Mitt jobb är gjort, nu kan jag slappna av. Att se mina skivor i butiker runt om i landet är en bra känsla, säger han.

Perioden fram tills han lade sista handen vid de två albumen för en månad sedan var däremot tuff. Men det är så Krunegård vill ha det, fullt av arbete som håller tankarna borta från annat.

— Mina långa armar är gjorda för att bära sten och bygga gärdsgårdar. Arbetslöshet önskar jag ingen, det gör att man kan älta struntsaker och skapa problem som inte finns, säger han.

Med Laakso, där Krunegård är sångare, blev det aldrig något riktigt genomslag. Efter att "Jag är en vampyr" började spelas på P3 för ett och ett halvt år sedan tog hans solokarriär desto mer fart. Han fick åka på turné med Winnerbäck, spela med Kent, släppa en EP med Andreas Kleerup och vara gäst i Allsång på Skansen. Vampyrlåten blev dessutom årets låt på P3 guld-galan.

Och nu har han gjort något så ovanligt som att släppa två album samtidigt. Det ena, "Prinsen av Peking", lite poppigare, och det andra, "Lev som en gris dö som en hund", lite kärvare.

— De här albumen är syskon, en helhet. Jag är nöjd med båda.

Efter att ha spelat in två album samtidigt är det naturligt att Krunegård är lite trött. Men i bland ligger han ändå vaken på nätterna och funderar och ifrågasätter sig själv. Då händer det också att han kritiserar sin egen självupptagenhet.

— Jag kan undra om jag inte borde åka till Afrika och stoppa ökenspridningen eller något sådant i stället för att skriva om mig själv.

Den känslan brukar släppa när han lämnar studion, åker ut i landet och ser att det finns människor där ute som faktiskt uppskattar det han gör.

— Det ger väldigt mycket att folk bryr sig, när jag ser att jag kan ge något. Det är ett ganska ensamt arbete annars.

Klockan närmar sig 13 och tonårstjejerna i butiken mittemot blir allt fler. Krunegård lämnar den mjuka kafésoffan och tar fem kliv över gatstenen. "Titta, såg du vem det var?", viskar passerande människor när han går in genom dörren till musikbutiken.

I skyltfönstret står hans två nya album uppradade om vartannat. Skivköpare har redan bildat kö för signering.

Krunegård ställer sig i butikens ena hörn och konstaterar att det varken finns scen eller förstärkare. Tuff verklighet för en uppåtstigande artist i en mellanstor stad i Sverige. Han spelar tre låtar från de nya albumen. Den första heter "Allt gör mindre ont sen".

— Så är det, har jag lärt mig.

Tonårstjejerna blixtrar med sina kameror, Krunegård plinkar på sin gitarr och en och annan förbipasserande undrar vad som pågår.

— Vi satt på ett tåg hit och det luktade outhärdligt mycket svett, alltså riktigt mycket, säger Krunegård efter andra låten.