Kultur

Brev från smärtpunkten

I ett brev daterat den 18 juli år 1941 tackar Frida Kahlo sin favoritläkare Dr. Eloesser för en gåva som glatt henne – ett foster i en glasburk. Kahlo hade gjort ett flertal aborter som hon tvingats till då hennes kropp inte var stark nog för att bära och föda ett barn. Någon annan skulle förmodligen ha blivit ledsen, men Kahlo var inte vem som helst.

Inte så att hon värjde för smärta. Tvärtom, det oändligt attraktiva i hennes konst och hennes karaktär är hur hon lyckades hålla livsbejakande passion och självmordsbenäget mörker sida vid sida.
Kahlos liv var den handikappades; barnpolio vid 6 års ålder som gjorde henne låghalt, ytterligare en medfödd ryggradsdefekt och en bussolycka i tonåren där en stång krossade delar av bäckenet och trängde ut genom slidan. Smärtan följde henne likt en skugga hela livet. ”Det enda goda”, skriver hon vid 17 års ålder ”är att jag redan börjar vänja mig vid att lida.”
Boken Att trotsa smärtan är ett urval av hennes brev, och vid läsningen förefaller det vara mitt eget liv som är handikappat, eller ordinärt är kanske ordet. Kahlo självmedicinerade cigaretter, sprit och älskare av båda könen, här finns brev till vänner och släktingar, även något tal, någon dikt, målningar och ett efterord av Åsa Moberg. Martin Ugglas översättning är utmärkt, säkert var det svårt. Språket är egensinnigt och gulligt, Kahlo blandar in engelska uttryck och påhittade ord. Till vännen Bertram skriver hon; ”What do you say kid? Please don’t smit och don’t dra dig undan.”
Överallt finns Diego Rivera, firad konstnär och Kahlos make. Det var ett ”kan inte leva med dig, kan inte leva utan dig”-förhållande. Alldeles som hennes fysik orsakar henne smärta gör Diego det också men hon är en mästare i att göra lidandet till en förutsättning. I en dikt skriver hon att han finns i ”i alla linjerna, i alla färgerna” och när hon dött sväljer han lite av hennes aska.
”Jag berättade för Diego att du snart ska gifta dig” skriver hon till Nick Muray den 13 juni. Nick var en amerikansk reklamfotograf och tillika Kahlos älskare under tio år. Muray lämnar henne efter att han inser att han aldrig kommer att avancera till äkta make.
Brevet är ett svar på hans uppbrottsbrev där han säger att han ska gifta sig. Kahlo är sårad, försmådd, full av saknad men vet att hon inte kan göra några anspråk på honom. Hon tackar för ett foto han skickat med, bokens omslagsbild, och ber honom att inte ta med sin nya fru till Coney Island. Och hon vill ha tillbaka sina brev; ”jag kan tänka mig att du inte ser något värde i att ha kvar de papperna hos dig”.
Vid 47 års ålder dör Kahlo. Det skulle inte ha passat henne att åldras, genom alla brev är hon en flicka, hjärtlig, rolig, charmerande ärlig och skarp, som om hon förblir den femtonåring som år 1922 får publicerat dikten ”Ett minne” i El Universal Ilustrado. Andra strofen lyder ”Men ljuset fanns i mig” – här finns en närhet med världen som om den öppnade sig på ett särskilt sätt just för henne.
Frida Kahlo
Att trotsa smärtan
Bakhåll
Gå till toppen