Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nöje

Sorgen fick honom att våga leva drömmen

Sorgen över äldste sonens svåra sjukdom fick Mattias Sammekull att börja måla igen efter en helt annan karriär på Rusta och Ikea. Måleriet blev terapi men också ett sätt att fånga den stora drömmen. Nu väntar Liljevalchs "Vårsalong 2010"

Den gråvita hösthimlen ligger ända nere på taget över det hundra år gamla vita trähuset i Ödåkra, där familjen Sammekull bor sedan åtta år. Namnet togs efter en släktgård och skulle bli det gemensamma efternamnet när Mattias och Jenny gifte sig. Men det blev ingen vigsel, bara namnet.
— Det var 2001 och det hände något fantastiskt, men samtidigt hemskt, berättar Mattias Sammekull.
— Vår son William föddes mycket sjuk. Han gallskrek av smärtor i tre månader tills det konstaterades att hans skallben är ihopväxta och inte kan vidgas. Sedan dess är han opererad 40 gånger.
Vi är här för att prata om hans målningar, som börjat göra honom berömd. Och mer uppmärksamhet blir det när bortåt 40 000 kommer att se en av hans tavlor på Liljevalchs vårsalong.
Men det första vi pratar om är sonens sjukdom. Sorgen över den var nämligen det som fick Mattias Sammekull att tänka över sitt eget liv och fick honom att överge karriären som chef inom handeln.
— Jag har alltid tecknat och målat och gick också konstutbildning efter gymnasiet. Men på Konsthögskolan i Stockholm fick jag en sån antikänsla mot "konstnärer". Jag ville lära mig att måla som Rembrandt, världens bäste målare. Men lärarna sa, att det skulle jag glömma. I stället gav de högsta betyg till en kompis som i desperation över att han inte gjort sin uppgift hällde ut en kopp kaffe på ett papper och lämnade in det.
Mattias Sammekull tappade förtroendet för konstvärlden. Därför kallar han sig heller inte konstnär utan målare.
— Zorn kallade sig också målare. Konstnär kan vem som helst kalla sig utan att ha varken utbildning eller kvalité. Jag har ingen ambition att vara en Ernst Billgren och slänga något på en duk och sedan sälja det dyrt. Eller att som Damien Hirst måla svarta tavlor med vita streck. Bara för att någon på en institution kallar det genialiskt går folk med pengar på det. För mig är hantverket det viktiga.
Mattias Sammekull talar med stor övertygelse. Man tror honom när han säger att måleriet är hans passion. Så när ingen ville lära honom det han ville började han med självstudier.
— Jag har nog läst över 400 böcker om teknik och material.
Men utan någon uppmuntran vare sig hemifrån eller från skolor var det svårt att tro på drömmen. Det krävdes en depression för att han skulle våga. Och Paulo Coelhos bok "Alkemisten".
— Den handlar om en människa som följer sin dröm och då öppnar sig världen för honom.
Så nu sitter Mattias Sammekull här i vindskupan i det vita huset och målar dagarna i ända. Ja, eller nästan. För samtidigt håller han på att isolera det dragiga, gamla huset. I ateljén ligger isoleringen nu inplastad och väntar på ett nytt innertak.
— Det blir nog klart till våren, säger han förhoppningsfullt.
För nu känns det som om hela universum har öppnat sig. Sonen William mår bättre. Och Mattias själv har börjat tjäna pengar på sin stora dröm. Det kan han tacka den norske kitschmålaren Odd Nerdrum för.
— Han har varit min inspiratör ända sedan jag såg ett tv-program om honom för säkert tio-femton år sedan. Redan då skrev jag ett brev till honom, men det kom aldrig iväg.
Det dröjde ända till förra året. Då ansökte Mattias om att få vara med på den stora Kitschbiennalen i München.
— Jag kom inte bara med utan fick dessutom massvis med beröm. Odd Nerdrum själv tyckte att min målning "Man" var den bästa på hela utställningen. Han ville ha tavlan i sin samling. Det var stort för mig.
Därmed öppnades alla dörrar för Mattias. Medvetet eller omedvetet blev Odd Nerdrum hans mentor. Målningen finns nu med i hans bok "Kitsch mer enn kunst" och "Man" fick nyligen en egen vägg när Nerdrums samling visades på det stora norska Telemarksgalleriet i Norge. Och i januari är han inbjuden till Nerdrum på ett personligt besök.
Mattias Sammekull ler lycklig som ett barn. Denne store man, som hela tiden får böja nacken när han går genom dörröppningarna i sitt hus, har vid 37 års ålder börjat leva sin dröm.
Men lika lite som han vill kalla sig konstnär vill han kalla sitt måleri "kitsch".
— Kitsch är en bra PR-grej som Odd Nerdrum kommit på och som fortfarande fungerar. Själv vill jag inte rama in mig så i ett fack. Jag kallar mig hellre "visuell historieberättare".
Men varför måla som man gjorde för flera hundra år sedan?
— Jag vill måla scener som inte kan placeras i en specifik tid. Det öppnar möjligheter för betraktaren, säger Mattias.
— Målet är att förmedla vad jag känner och det gör jag inte med abstrakta fläckar. Jag vill avbilda det jag ser. Att det just nu ofta är självporträtt beror inte på något narcissistiskt drag eller på att jag tycker att jag är så snygg, säger han och skrattar.
Förklaringen är helt enkelt, att det är sig själv han känner bäst.
— Genom terapi gick jag ner i mig själv så att jag nästan såg mig utifrån, som på film. När jag målar blir det en slags dialog mellan mig i verkligheten och bilden av mig. Jag behöver inte söka i den grekiska mytologin efter motiv, som många kitschmålare gör. Jag har mina egna tragedier inom mig.
I december kunde Helsingborgspubliken se prov på Mattias Sammekulls måleri i Dunkers matsal. Där fanns bland annat "Anklagad" med, som antagits till Liljevalchs Vårsalong 2010.
— Det blev en chock. Jag trodde aldrig, att de ville ha en sådan bild, säger han.
Som de flesta av hans tavlor är den brun och mörk.
— Det är ett försök att vara ärlig. Ett leende kan vara vackert och förföriskt. Men det varar bara ett ögonblick. Sorg är evig och kan också vara mycket vacker.

Fakta

Namn: Mattias Sammekull
Ålder: 37 år
Familj: Sambon Jenny och de tre barnen William, 8 år, Loke, 5 år, Theo, 3 år.
Tre ord om 00-talet: Hopp, missmod och ära (mina tre barn är ju födda detta årtionde).
00-talets viktigaste person: Paulo Coelho, som lärt mig hitta mig själv.
Förhoppning kring 10-talet: Stabilitet, att kunna leva min dröm, så att hela familjen på så sätt kan leva lugnt och tryggt.
Gå till toppen