Det var länge sedan jag läste en sådan förbryllande dikt som den som debutanten Simon Jensen skriver. I det medföljande brevet skriver förlaget att Jensen är jazzmusiker – och mycket riktigt finner jag en hemsida där musikern Jensen presenteras. Förvånande, tycker jag i alla fall medan jag läser och läser om den tunna volymen. Dikterna är nämligen i det närmaste helt utan rytm och musikalitet; möjligtvis är det ett medvetet drag för att ögat skall stanna upp vid de enskilda delarna.