David Karlsson fick sina femton minuter i rampljuset när han hoppade av kulturutredningen i maj 2008. Trovärdiga rykten talade om motsättningar med huvudsekreteraren Keith Wijkander. När Karlsson nu utkommer med boken En kulturutredning är det, i en lysten skvallerkultur, lätt att förvänta sig pappren på bordet: vad var det egentligen som hände inuti en av de mest utskällda statliga utredningarna någonsin? 

Huvudsekreterare Wijkander går i ett stressigt skede av utredningen in i the fog of war och håller en femtimmars monolog om ett oväsentligt ämne. Då går Karlsson, följd av kollegan Yvonne Rock. En månad senare får huvudsekreteraren andra arbetsuppgifter, vilket i den kameralt aggressionshämmade karriärmodell som präglar svensk statsförvaltning är en riktigt ordentlig näsknäpp. Mer än så står det inte om Wijkander versus Karlsson. Om nu inte teorin om "rötägg" som förstör kulturprojekt ska uppfattas som en (o-)fin vink med adress Wijkander.

Betydligt mera finurligt kritisk är Karlsson i sin lakoniska inledning av boken. Då befinner han sig hemma hos utredningens ordförande Eva Swartz. I köket hänger som i många svenska hem bilder av Carl Larsson. Men här är det inte affischtryck, utan originalen. Med denna lilla till synes oskuldsfulla anekdot har Karlsson slagit fast att kulturutredningen var en borgerlig utredning. I sociokulturell, inte i ideologisk bemärkelse. Karlsson har inte mycket till övers för slentrianalarmismen på kultursidor och bland kulturutövare, som skriar nyliberalism och kommersialisering så fort bidrag omfördelas eller myndigheter förändras. Propositionen från i höstas var en hafsig nödåtgärd, och kulturutredningen ett splittrat aktstycke. Men nyliberalt var det inte. 

På sätt och vis är hela boken avhopparens gensaga. Observera titeln, "En kulturutredning". Karlsson har nämligen gjort sin egen. Han går grundligt tillväga men skriver ändå med lätt hand. Många sakområden berörs, från upphovsrätten till kreativa näringar. Läget är ansträngt, en ”härva av honnörsord och återvändsgränder.” 

En av de allvarligaste formella anklagelserna Karlsson riktar mot kulturutredningen är att den var en ”soptunneprocess” (ett akademiskt finare sätt att säga slasktratt).

Med detta menas att kulturdepartementet hällde ner allting förknippat med förstelning, organisation, otydlighet, underfinansiering, strukturkonflikter, målformuleringar och oförutsägbart skenande omvärldsutveckling i utredarnas alltför trånga kanal. 

Karlsson pekar på många olösta problem. Till exempel att kulturbyråkratin är alldeles för trögrörlig i förhållande till utövarna. Många finansiärer kan gynna konstens frihet, alltså är inte det Kulturråd som vissa utövare kramar så innerligt alltid att föredra. 

Boken är fruktbar för en fortsatt kulturpolitisk diskussion, trots att den undviker vissa frågor. Till exempel att akademiseringen av kulturlivet går i en rasande fart, därför att högskolorna erbjuder tryggade inkomstmöjligheter som utövandet aldrig kan ge flertalet.

Karlsson försvarar med all rätt kvalitetsbegreppet som enda möjlighet att undvika godtycke i medeltilldelningen. Den haussade kulturekonomin – kultur som tillväxtmotor – saknar exempelvis en vettig konstdefinition. Men han nämner alltför lättvindigt de enorma problem som alla kvalitetsdistinktioner står inför, ansatta av folklig populism från höger och postmodern relativism från vänster.

Den av utredningen omhuldade aspektpolitiken döljer kulturens estetiska dimension, skriver Karlsson. Men vad händer när estetiken själv går bort sig i ett futuristfilosofiskt managementtugg? Hur kan man upprätthålla kvalitetsbegrepp när man samtidigt omfamnar kulturekonomins marknadsfunktioner och det antropologiska kulturbegreppets oändliga bredd? 

Karlsson viftar bort oron för överutbildning på de konstnärliga högskolorna. Men det offentliga är faktiskt nästan ensam arbetsgivare i kultursektorn, och bör därför fundera över hur alla examinerade skådisar, målare och dansare ska finna sin försörjning. Bildningsidealism är inte mycket att skriva in i cv:t när man traskar till arbetsförmedlingen. 

Ibland håller man med författaren: en generell skatt är lösningen på fildelandets hot mot kreatörernas inkomster. Ibland vill man förtydliga: finansiering av konstnärliga kärnverksamheter ÄR kulturpolitikens viktigaste uppgift. På armlängds avstånd betyder på ren svenska: politiker ska hålla sina klåfingrar borta. 

Trots alla bokens förtjänster hamnar man till slut i en lätt förtvivlan, som nog till en del beror på att Karlsson försöker jämka alltför många oförenliga perspektiv.

Det finns en anledning till att boken slutar med ett uppgivet citat från Harry Schein: ”Jag är inte längre intresserad av kulturpolitik. Men jag är intresserad av kultur.”

David Karlsson