I programbladet till sin pjäs Tyckte jag hörde hundar skriver Henning Mankell att den föddes när han passerade en parkbänk i Stockholm där två män och en kvinna satt och söp: ”jag ville skriva om dom där människorna vi går förbi, som vi ser utan att se.”

Precis så börjar också stycket när nu Stumpenensemblen kreerar världspremiären på pjäsen. Tre skadeskjutna människor på en bänk där värdigheten krackelerar och den sorgkantade drömmen är att få också denna dag att passera med hjälp av en flaska till. Men till skillnad från en alldeles vanlig dag när du går förbi systemet på Södergatan har vi här ingen möjlighet att titta bort. Istället får vi följa de här tre personerna i en serie tillbakablickar på deras liv, vi ser ensemblen nysta osynlighetens trådar.

Anna har en man som slår henne, en dotter som en rattfyllerist kör ihjäl och en mamma som längtar efter en annan dotter, Lukas skriver dikter om våldtäkter när han inte super, Harry hade en gång allt som delägare i familjens framgångsrika företag men är nu förskjuten och nersupen, dessa tre sitter där på bänken och bildar pjäsens grundackord i djupaste moll.

Regissören Eyvind Andersens grepp att hålla hela ensemblen på tio personer på scen – de flyttar runt med några enkla stolar, några spelar mer än en roll - understryker pjäsens uppfordrande mantra: Se människan! Ty vi ser inte bara de framväxande livshistorierna, vi betraktar också betraktarna på scenen. Som för övrigt är vackert och stramt scenograferad av Chrissie Lundström. Några svenska björkar av papper mot en ljus fond av tidningspapper.

Överhuvudtaget är detta den mest professionella Stumpen-uppsättningen jag har sett. Det oemotståndliga kaoset är borta, på gott och ont är det teater alldeles på riktigt. Den oförbrännerlige Hans Polster spelar ut och lyfter sina kamrater. Visserligen kan det bli lite deklamatoriskt ibland men såväl Tea Kamppainen som Bengt Mangs i de två andra huvudrollerna imponerar med sin inlevelse.

Så får förlagsbranschen sina rapp, vi ser klassgränserna ristas i själarna i denna vår ”reptiltid”, vi konfronterar bögskräck och kärlekslängtan, vi lyssnar till dubbelmoralens röst (”Hur mycket dricker du egentligen?”, frågar Harrys bror med ett glas 30-årig whiskey i handen) och vi färdas hela tiden neråt i denna resa genom kantstötta liv.

Det är en svensk blues från parkbänken, dess vemodiga strofer handlar om förträngningar och de ”döda minnen”, som Anna talar om. Så konfronteras vårt samhälles självbild. Jag kommer att tänka på danske Per Flys lysande film ”Bänken” med Jesper Christensen i huvudrollen som kom för tio år sedan. Också det en berättelse om förlorare och drömmare, om svetsade kärleksband som ändå brister och med dessa framvällande lavaströmmar av vrede över sakernas tillstånd. Åh, dessa personkretsar som bryts av socialt tryck medan dagarna bara går och går.

Så sluter Stumpenensemblen cirkeln. Vi är tillbaka på bänken där allt började. Det osynliga har blivit synligt. Vi passerar ”ännu en gräns” som Annas kriminelle man upprepar när han stiger ut ur berättelsen och överlämnar den till oss.

Pjäsen tar sats och blir ett böneutrop från ensamhetens minaret, ett rop om kärlek och förståelse. Som ett bortdöende eko tystnar det mellan radhusen och bostadsrätterna. Satsa på dig själv och vänd bort din blick!

Jag inte bara tycker mig höra hundarna. Jag hör dem. De morrar. Det är ingen dröm. Det är verkligheten på Södergatan. Hundarna visar tänderna inför varje människas rätt att bli sedd och respekterad. Som människa.

Så skickar Stumpenensemblen med oss denna enkla svåra fråga: Är du hund eller människa?

Av Henning Mankell

Regi: Eyvind Andersen

Medverkande: Hans Polster, Tea Kemppainen, Bengt Mangs med flera

Stumpenensemblen, Dunkers kulturhus